Bockstensturen och SM

ska%cc%88rmavbild-2016-09-12-kl-22-03-35

XCM SM. Foto: Jonas Fintling

Slutet på säsongen är här och det är med blandade känslor jag kör de sista tävlingarna. Efter vurpan på Finnmarksturen 7/8 har jag cyklat i skogen en gång – på riktigt. Det var på Bockstensturen och känslan var så där. Jag blev sjuk veckan innan och var krasslig dagarna efter, det kan ha spelat in för prestationen. Men känslan på cykeln är inte på topp just nu. Förutom lite instabilitet och dålig styrka som en revbensfraktur för med sig så känner jag mig rakt av inte så där oförskämt stark på cykeln som jag skulle vilja känna mig. Träningen har varit lidande så klart men ibland mår jag bara bra av lite extra vila så det har jag inte varit orolig för. Däremot är det nog för många mindre bra omständigheter som summeras. Revbensbrott, förkylning och obefintlig träning i skogen.

Men hur som helst… Bockstensturen slutade med en fjärdeplacering för mig. Inte jättedåligt men heller ingen succé. Jag borde kört bättre för att vara nöjd bara. Tävlingsdjävulen visade sig aldrig och det var mest en trevlig helg i Varberg med familjen som jag bröt av med att cykla lite. Det var för mycket fokus på att cykla kravlöst för att jag skulle kunna mana fram känslan av att faktiskt tävla. Jag gjorde dock vad jag kunde och benen var det som sa ifrån när jag väl tappade täten efter Michael Olssons vinnarryck.

Next up var XCM SM i Ånnaboda – Bergslagsloppet. Med ett (1) hårt träningspass i bagaget sedan Bockstensturen och mest en känsla av en pendlingstrött kropp var jag kanske inte så pepp på att göra resultat i det starka startfältet. Jag räknade väl bort mig själv på förhand men tog ju ett brons så sent som året innan på samma mark – synd att inte ens försöka förbättra det. Allt kändes lätt fram till där det skulle avgöras för mig på det första stigpartiet – där det gäller att vara med i toppen för att vara med i leken. Tyvärr var jag instängd för långt bak i klungan för att kunna komma upp i position. Ork hade jag gott om men inte plats. Självklart får jag skylla mig själv men jag hade inte räknat med att rotationen framför i gruppen skulle vara obefintlig sista 2 km innan det smalnade av.

14292373_1178735358865390_530014728176035185_n

Målgång på SM. Foto: Anders Almhed

Så där satt jag, och ut från första stigpartiet var täten utom synhåll. Tankarna i det läget fladdrade mellan ”är det redan över nu?” till ”jag kan ju i varje fall försöka för att få träning”. Jag försökte så att täta luckan upp och var så när in på rygg efter nästa stigparti. Men jag var stum och inte riktigt ifatt. Jag fick tuffa på i mitt eget tempo och i nedförskörningarna innan Ånnaboda blev vi tre. Det slog mig hur långsam jag var utför, hur försiktig jag var och hur osäker jag kände mig. Höll jag hårt nog i styret? Var jag avslappnad nog i armarna? Det var svårt att känna. Bröstkorgen känns bra för det mesta men de snabba pareringarna och styrningen känns inte helt självklar och i samspel mellan huvud och kropp än. Jag tänkte också på hur alla andra medaljkandidater varit och tränat på banan och hur viktigt det är för att köra snabbt utför. Mina förberedelser är väl inte värdiga en medalj… Det var lätt att tala ner mig själv och sänka ribban.

Med tre i gruppen tuffade vi på i lite blandat tempo till Klockhammar. Där splittrades vi, Sparr körde in i mitt bakhjul när vi skulle av en grusväg och jag väntade in honom. Varför stressa liksom, bättre att fokusera på att hålla allt så trevligt och sportsligt som möjligt. Vid andra passagen av Klockhammar släppte Sparr en minutlucka till mig i banans långa backe. Jag åkte därifrån sista 28 km ensam till mål. Direkt efteråt var jag igång och analyserade prestationen. Minst 30 s förlorade på att vänta in efter vurpan, säkert det dubbla pga dålig koll på utförskörningarna, frågan om jag hade varit med i täten efter första stigpartiet?…

ska%cc%88rmavbild-2016-09-12-kl-08-33-23

Strava-graf över hur jag tappade tid mot vinnande Emil Lindgren.

Lustigt är det att detta blir reaktionen efter att precis genomfört en tävling där 80 % av tävlingen genomfördes utan att jag brydde mig om resultatet. Det är väl lite av självförsvar inför mig själv. Ett SM är värt mer som insats än att bara dyka upp och köra som om det vore vilket träningspass som helst. Anledningen till inställningen är nog som vanligt att jag tränat för lite eller för fel, ägnat för mycket fokus på annat än att förbereda mig för att prestera. Det är svårt att komma runt det där med livspusslet som måste läggas. Eller cykelpusslet för den delen. Men det är ju också därför jag gillar att tävla, och att idrotta. Det går att planera, förbättra och göra resultat. Kanaliserar man all energi rätt är det väldigt tillfredställande. Men vad är väl en tävling trots allt. Det finns viktigare saker i livet!

Nu stundar cx-säsongen. Om två veckor. Jag försöker fortfarande lösa det där lilla med vilken cykel jag ska komma att köra på. Det har varit mitt huvudbry de senaste veckorna.

Lägesrapport #2

Livet rullar på. Mina revben läker sakta men säkert men just cyklingen är en av de aktiviteterna som inte riktigt fungerar. Jag sitter stadigt på racern och kan ta i även halvspurtandes, men i skogen får jag avvakta med att cykla. Dels är det stötarna som gör att det är jobbigt att hålla mot men också den breda styrfattningen. Musklerna mellan revbenen drar i frakturen vilket speciellt känns när bröstkorgen är expanderad eller utdragen. Tänk ligg på rygg i sängen eller hålla armarna brett. Därför fungerar det att sitta vikt på racern där allt blir hoptryckt och mysigt. Den här veckan har jag haft en förkylning att dras med också och det känns vältajmat.

Så det blir inget tävlande i helgen för mig i Åkersberga vilket känns synd. Efter Jennys prestation i OS känns det extra kul att vara med i XCO-sammanhang. Vilken grej förresten. Det blir så tydligt vad som skett efteråt också. Möten vid hemkomst, hyllningar osv. Visst är DT mfl. medier bra på att uppmärksamma men detta är på en helt annan nivå. Från känd inom en grupp (cyklister) till att vara ett namn även annars ointresserade känner igen. Vilken omställning och upplägg inför framtiden. Bra jobbat!

Igår var jag nära att bli påkörd förresten. På riktigt och inte bara sådär lite grand utan i en situation som kunde blivit riktigt farlig. En bilist som kör om mig på vägen (jag på cykelbana på v sida om vägen) ser en lucka i biltrafiken och dyker in på parkering genom att korsa vägen och cykelbanan när jag är där. Vi pratar alltså om en bil som är bredvid mig som helt plötsligt ändrar riktning mot mig. Men man är ju så jäkla van vid det där och blicken finns för att hela tiden förutse vad som kan hända och vilka marginaler som behövs. Det räddar mig så ofta och även nu. Men hade det varit ett barn på cykel, eller någon utan bra bromsar och uppmärksamhet? Det hade varit kört då. Tjejen som körde förekom mig i dialogen och sa förlåt och såg ut som hon menade det så jag höll inne med det mesta och förklarade bara hur nära ögat det var.

Detta är då tredje bilisten jag ”pratat” med sedan jag vurpade på Finnmarksturen 7 aug. Jag vill liksom inte vurpa med en redan trasig bröstkorg och de här situationerna där bilister tittar efter andra bilar men ser rakt igenom cyklister blir mer på allvar då. Två av dessa tre brast bara grovt i uppmärksamhet och den tredje var en stackare bortom räddning som säkert bufflar sig fram i övriga livet och folk i allmänhet rynkar på näsan åt bakom hans rygg.

Men det är ju så normaliserat med det här riskfyllda beteendet i trafiken. Går det ens några dagar då jag inte känner att jag behöver vinka till bilister som kör om nära så det känns eller tvärställer bilen över cykelbanan i väntan på den riktiga uppmärksamhetsvärda trafiken på vägen de sak svänga ut på. Tänk om cykelbanorna kunde rödmålas över alla korsningar och passager eftersom vägmärken och markeringar inte fungerar.

så… nu siktar jag på Bockstensturen härnäst!

lägesrapport

img_3999Tävlandet… Jag har verkligen blandat högt och lågt. Från vinst och andraplats på Ränneslättsturen och Mörksuggejakten till punka på SM XCO och fail på Engelbrektsturen till vinst på 1572 Motala MTB Challange. 4 bergspris har jag prickat in på ovan tävlingar också. Och så Finnmarksturen förra helgen som slutade med storvurpa redan innan benen fått anstränga sig. Jag tror jag skulle kört bra annars men det får jag aldrig veta. Tyvärr verkar den kraschen gett en revbensfraktur av förvisso lindrigt slag men det räcker för att jag inte ska cykla Vasan i helgen. Jag testade lite i skogen i förrgår men jag kan varken rycka i styret eller hålla mot med full styrka. Upp till distanspuls gick det annars att sitta och trampa men jag föreställer mig att behovet att bromsa ned inför trottoarkantsdrop inte är förenligt med tävlingscykling.

Igår torsdag blev det dock lite bättre på lvg-cykeln och jag kunde till och med blåsa på i lite högre farter men jag kan inte stå i bocken och ta i och de djupa andetagen gör ont. Cykelvasan är ju en sådan tävling där det gäller att vara med i matchen. Skulle jag köra skulle jag vara defensiv, inte ligga för nära på hjul och hela tiden få ta luckor utan att vara en kraftfull och fungerande cyklist. Det skulle bara inte gå, och skulle jag vurpa igen och ta en smäll på en redan existerande fraktur är risken att det inte blir så kul. Därför avstår jag vilket är bittert då fjolåret gav både revanschlust och mersmak. Det var också en väldigt trevlig helg med Norrtäljecyklisterna.

Engelbrektsturen och LL-cupen

DSC_0268

Den stora andragruppen. Foto: Eva Önnemar

Känslan av ryggen. Nedre ländryggen. Kotorna sitter liksom ihop till en stel enhet. Böjer jag mig fram och försöker knäcka ut stelheten tar det stopp. Det byggs uppe en smärta men det släpper inte trots mer böj och buktryck. Så sitter det ihop och det är svårt att sitta bekvämt i en bil till tävling exempelvis. Ingen position är bekväm och på cykeln lyder underkroppen inte riktigt. Som ett njurslag sitter obehaget i kroppen, fast låst i nedre delen av ryggen. Smått illamående och kraftlös är så jag känner mig och det jag inte känner riktigt är hur jag sitter på cykeln. Den vill driva i kurvorna och jag har svårt att tajma tramptagen som sig bör på ex. ojämnt stigunderlag. Överlag blir jag en dålig cyklist och det är faktiskt inte så kul alls att vara en gubbe med ont i kroppen.

Det är synd för jag har bra tryck i benen annars men läget är bara att gilla. Tyvärr har jag svårt att motivera mig när kroppen inte riktigt är på topp men jag skickade inte in handduken helt på gårdagens Engelbrektstur utan tog mig i mål. Det handlade inte bara om tävlingen utan också om ett totalresultat i LL-cupen. I år hade jag tänkt försöka köra bra och satsa på att inleda stark och sedan hålla ut på toppen. Det är lite lustigt för senaste gången jag hade ambition att köra bra i LL-cupen var år 2009. Då blev jag 5:a. Min totalplacering sedan dess har varit 2010 1:a, 2011 2:a, 2014 2:a, 2015 3:a (hade jag kört sista tävlingen hade jag blivit 2:a). I år är det för övrigt min artonde säsong som deltagare i LL-cupen.

Att inte vinna är därför ingen direkt ambition från min sida, precis som ifjol. Det tangerar bara tidigare resultat och anledningen att jag kört så många år i cupen är ju för att det är så himla trevliga arrangemang. Med risk för att bli tjatig så missade jag att inleda cupen starkt i år pga. dåligt tajmad förkylning + dubbla penicillinkurer.

Årets Engelbrektstur är väl inte så mycket att orda om egentligen. Banan var ny för mig och jag placerade mig så att jag på håll fick se när klungan sprack av i första backen. Jag hanterade det med lite extra watt i pedalerna men till slut blev det för jobbigt och efter att nästan gjort en stor krasch och tappat täten fick jag acceptera dagsformen och ligga i andragruppen (men egentligen tredjegruppen då förstagruppen hade spruckit av). Samarbetet var inte på topp hela tiden och inte jag heller. Inte ens i spurten skärpte jag till mig och försökte på riktigt tyckte jag. När jag tappade tätklungan efter nån mil var det inte bara dagens resultat som jag såg som förlorat utan också totalplaceringen i cupen. Jag fick heller ingen langning förrän vid 55 km eller så och jag var orolig att min langare tillika fru råkat ut för nåt. Jag gav mig själv flera anledningar att förlora fokus från tävlandet i varje fall.

Detta blev lite av en inre analys snarare än en tävlingsrapport. Nya tag i fortsättningen. Finnmarksturen ska jag köra för jag gillar tävlingen och målet är så klart att vinna. Sedan tar jag det därifrån! Idag avnjöt jag ett kort distanspass med massor av fästinggräs i Roslagens famn och imorgon blir det KM.

SM och glasriket

Foto: Ulf Mellström

SM XCO blev en besvikelse för min del. Jag är stark i benen och känner mig bra i övrigt men jag börjar bli riktigt sugen på att cykla heldämpat nu. Min hardtail fungerar grymt bra men min ambition har hela tiden varit att åka heldämpat – och jag fortsätter att hoppas på den punkten. Jag ser mig inte som en dålig cyklist när det blir tekniskt men i dagsläget när alla andra sitter på heldämpade cyklar så märker jag en tydlig skillnad i skogen. När det går riktigt fort gäller det att tappa så lite fart som möjligt pga underlaget. Det handlar inte om att tillföra fart och som många banor byggs nu så är det brant och tekniskt utför där det inte går att tillföra fart. Det blir då avgörande med materialet på ett sett som det inte varit tidigare.

Som SM-banan såg ut i år var det mycket utförspartier med slagit underlag. Det tar för mycket på min rygg att vara aktiv med cykeln och när jag blir trött och stel så tappar jag fart. Detta har varit en av de punkterna jag velat jobba med i år för att cykla snabbare. Tittar jag på strava så gick jag jämnt med SM-vinnande Wengelin när det bär uppför, men tappar utför. Det är där jag måste arbeta och vill se vad jag kan göra med en annan cykel.

Jag klev av SM efter 2,5 varv när jag punkade bakdäcket i en utförskörning. Jag fick ett hårt genomslag på bakdäcket av en sten jag inte såg och det blev ett rejält sår i däcket. Utan extrahjul i teknisk zon som ändå var nästan varvet bort så klev jag av. Jag låg då 6a och var på väg upp i fältet. Ambitionen var hela tiden en medalj och jag kände mig nästan säker på att klara av det ända till jag punkade.

Så, nog med gnäll. Nu är det långlopp som serveras närmsta tiden och de senare dagarna har jag putsat på min CP-kurva och snudd på persat på NICK-spåret så formen är det inget alls fel på.

img_3946Efter Värnamo hamnade jag med familj i Kosta. Vi bokade ett hus bara dagarna före och det blev en fullträff måste jag säga. Cyklingen blev fin på landsvägarna och vi var runt till glasbruken och turistade Öland. Väl värt tycker jag då det var väldigt bra uppstyrt på glasbruken för oss konsumenter. Kosta var en fin liten by också och det var aldrig dött eller tråkigt. Fint var också Solliden som hade en rejält uppstyrd konstutställning i parken och också gjort mycket för barnfamiljerna.

t.v: konstglasutställning i Transjöhyttan. Nederst: Borgholm slott

Mörksuggejakten

DSC_0144

Foto: Eva Onnemar

Mörksuggejakten är alltid en fin tävling. Men jag minns mitt första försök år 2000. Jag blev 73a och gav allt upp till Vidablick – startstigningen med 180 höjdmeter. Jag hade bokstavligt talat maxpuls under flera minuter enligt pulsklockan och blev väl normal i kroppen ungefär halvvägs till mål. Detta upprepade sig flera gånger genom åren men de två sista gångerna har jag varit först upp till Vidablick, och i år utan att gå på max. Någonting blir bättre med åren i varje fall.

13612388_1070138089688639_5753025370121848481_nFoton, alla följande: Ludwig Kitzberger

Efter första bergspriset väntade ca 70 km beskedligare åkning och vi formerade först en tätklunga på 3-4 cyklister. Efter några kilometer kom andragruppen ikapp och tätklungan kom att bestå av ca åtta. Tempot var ofta lugnt men det gasades på i omgångar av olika cyklister för att få ner antalet i tätgruppen. Det blir lätt så då alla inte kan vara med och dra och några blir ”tjuvåkare” på andras bekostnad. En klunga på under fem cyklister rullar alltid smidigast.

13592363_1070138006355314_8165601510705451890_n

Tätgruppen höll ihop till utförskörningen innan miniloopen innan Nittsjö (15 km kvar). Där höjde Michael Olsson tempot och fick med sig Wengelin och mig. Härifrån blev tempot i tävlingsfart på riktigt då ingen av oss ville att de skulle komma ikapp cyklister bakifrån.

13645222_1070140193021762_5094310528743260578_n

Under de sista kilometerna släpade Olsson lite efter på stigarna och även om det inte blev nån lucka så var det en hint om trötthet. Wengelin däremot anförde vår grupp och verkade som vanligt ha en lägstafart som räcker långt. Jag kände ändå att jag kanske hade mest sprätt i benen och drog igång spurten i backen upp mot träbron (bilden) 150 m innan mål. Lite väl tidigt visade det sig då jag praktiskt taget tappade all kraft i benen sista 20-30 meterna på upploppet. Knepet på den här målgången är att ha lucka efter bron. Kommer man in på hjul kan man komma med högre fart och snudd på rulla om, speciellt om man som jag tappar fart sista biten. Inte ens en hjullängd förlorade jag med och Wengelin gjorde som han oftast gör – vann.

Så jag summerar mitt bästa resultat hittills på Mörksuggejakten och tar med mig att jag känner mig stark och duglig när det går fort. Speciellt uppför. Jag har också sluppit kramp på de sista två tävlingarna. Det är så klart svårt att tillskriva detta en av åtgärderna jag gjort men elektrolyttabletterna från Precision hydration som jag får genom Train eat live shop är i varje fall en ny strategi för mig och jag har börjat trimma in doseringen. Jag kör extra salt (mm) i flaskorna både dagen före och under tävlingen. I övrigt kör jag uteslutande med Nutrixxion XX-force i flaskorna och gel av samma märke. Allt med koffein i.

Nu blir det SM XCO och sedan Engelbrektsturen som nästa lopp.

Resultat

Ränneslättsturen mm

Skärmavbild 2016-07-08 kl. 16.17.29

Nyheter har ju ett bäst före-datum brukar man säga, men en tävlingsrapport är nåt jag själv kan blicka tillbaka på åratal efter att jag skrivit den så här kommer den ändå!

Anledningen till tystnaden var att det blev fullt familjefokus efter Eksjö och avresa till ort (Tuna) som ligger i mobil och nätskugga. Så inget WiFi och ofta en mobil som inte har täckning. Det var trevliga dagar med görande av Astrid Lindgrens värld och resa på smalspårgärnväg mm. Jag fick trycka in lite sightseeing-cyklande också så jag blev nöjd.

Ränneslättsturen är en tävling jag trivs på. Banan är platt men passar mig ändå. Det är en hård tävling där alla blir trötta och det blir en naturlig sållning av startfältet. Hårda lopp där starkaste överlever passar mig bra och på mina fyra senaste försök i Eksjö har jag placerat mig 1,2,1,1. Det är faktiskt en smått fantastisk uppradning av bra resultat för att vara mig.

Årets lopp var en kontrollerad historia. Jag satt med i täten hela tiden och hade krafter att placera mig rätt när jag så ville. När Michael Olsson körde på i tempo på endurospåren halvvägs i loppet var jag lite rädd att krampen skulle komma men jag höll mig från det. Tempot droppade av lite fram till skidstugan där jag satte in en stöt och tog hand om bergs/spurtpriset. Vi det laget var det jag, Michael och Tobias Ludvigsson kvar i täten och vi höll god fart ända in till mål. Sista (ca) 3 km höll jag i taktpinnen och fick ligga först vare sig jag ville eller inte och ju närmre mål vi kom desto bättre visade det sig vara då jag fick fritt spår och kunde successivt öka tempo till målspurten. Precis innan sista kurvan smet dock Ludvigsson om men det är en knepig kurva och istället för att gå axel mot axel in där så satsade jag på att ta det bättre spårvalet. Ludvigsson gjorde inte bara en långsammare kurva utan sladdade dessutom ut i plastbanden. Den enes olycka…

Det var faktiskt väldigt roligt att vinna årets tävling. Det var ett hårt lopp och jag hade hela tiden 2-3 riktigt starka Allebikecyklister att tampas mot. Jag var länge inställd på att placera mig lägre ner i resultatlistan så därför kändes det extra kul att ta årets för min del andra seger. Efter mycket sjukdomar och knäont under vår och försommar är det en revansch för mig att ändå vara med i den absoluta toppen.

Resultat