Lida loop

19179358_1468896189798432_1369885690_o

Jag och Jakob Björklund ut på tredje loopen. Foto: Henrik Öijer

Jag vet inte… Efter många veckor med pollenproblem har det känts bra i en dryg vecka. Mitt mål med Lida Loop är alltid att vinna. Jag har varit tvåa som bäst, punkat bort mig i sololedning en annan gång och vurpat bort mig ur en stabil utbrytning i tät. Lida är nog en tävling som passar mig men som är svår att leverera på då det är många vassa stenar som ställer till det men också en bana där taktik kan spela en stor roll.

Igår var jag inte taktiskt dålig utan bara svag. Jag vet inte varför egentligen men jag var inte alls på hugget vid start och placerade mig dåligt på gruset. Jag orkade helt enkelt inte komma fram och saknade den kicken i benen som krävs. Jag har varit lite stel i ryggen senaste dagarna men jag kände mig inte direkt dålig av det under tävlingen. Jag vet ju att det påverkar ändå då det är muskulärt. Hur som helst så blev jag jättelångt efter när fältet sprack av och min jakt på placeringar gick långsamt och startade för långt bak. Jag hamnade lite mellan grupperna så tillvida att jag körde ifrån alla på skogspartierna och  lät mig bli inhämtad så snabbt som möjligt på gruset för att få till ett samarbete. Det blev Jakob som kunde assistera mest med stark körning på gruset. Jakob är också den killen som aldrig passar en förning vilket jag gillar. Tillsammans är man starkare och det är framåt man ska arbeta, inte sinsemellan om en tiondeplacering. Tillsammans med Wennergren höll vi ihop innan det sprack av i backen 5 km från mål.

En hoppfull analys av läget är att vi nog hade kunnat kapa nån minut till om vi varit mer synkade fartmässigt och hängt ihop hela loppet istället för att leka dragspel. Det var också på första loopen jag tappade mest tid till täten. Vältränad men dålig prestation blir slutsatsen om min insats. Då kan det bara bli bättre, vilket är viktigt inför fortsatt deltagande! Nu blir det några veckor med träning. Och vilken succé med heldämpat i Lida. Äntligen.

Skärmavbild 2017-06-12 kl. 10.10.52

Träningshelg

18813527_1351914321530901_2024981617275618520_n

Bilder: Anita Herlitz

Nu blev det helt plötsligt en träningsbar och fin helg som tillbringades ute i Roslagen. Pollensnoret är som bortblåst och det har verkligen varit skönt att få köra lite pass med en normal kropp efter en dryg månad med kompromissad hälsa. Lite vila på detta inför Lida Loop så ska det nog gå bra!

Skärmavbild 2017-06-06 kl. 18.49.23

19029309_1351910508197949_5605791085482301196_n

Fint med TT på Kvisthamra bikepark där Gunnar och övriga i CK Norrtälje slitit ihop en fin bana som är bland det jobbigare man kan utsätta kroppen för.

Långa Lugnet

Skärmavbild 2017-05-30 kl. 08.50.10

Foto: Eva Önnemar

Det blev ingen succé för mig på Lugnet i år. Jag försökte vara med i början men tappade helt gnistan och sjönk i fältet och var väl nere kring 40e plats totalt. Jag körde upp mig på slutet och blev 17e i min klass. Förmodligen handlar detta bara om årstiden och pollensäsongen. Jag tror att många med mig har problem med pollen och för min egen del har det kommit mer och mer under de senaste åren. För fem år sedan kände jag mig allergifri men nu är det en annan femma. Nedan är ett utdrag inför LL och senaste dagarna. Så här har jag haft det i en månad nu även om det kanske varit extra mycket just den här veckan. Tidigare år har jag känt mig klenare under perioden men inte haft lika tydliga symptom.

Ryggmärgsinstinkten är kanske att försöka få träning gjord trots att den är kompromissad. Jag är ju inte sjuk, bara allergisk! Vissa pass fungerar bra. jag orkar ta i och mår bra under träningen men allmänhälsan är sämre. Men även om träningen går att utföra så behöver kroppen nog mer vila, vilket är svårt att få till då det svänger så med tröttheten. Fredagen var veckans bästa dag för att prestera för mig. Berodde det på två dagars vila eller var det bara beroende av pollenhalter? Kan det gå att tajma in de pigga dagarna till tävlingsdags? Vi får se hur jag lyckas inför Lida Loop, eller om det har släppt då. Jag tar det här med lugn ändå för jag vet att när det väl släpper så är jag snabbare på cykeln igen.

träning kommentar
2017-05-22 måndag 1:57 pend med 1xFRA väldigt trött
2017-05-23 tisdag 5xEkebyhov. 2:26 tot lite halsont, kör ändå, trött under dagen
2017-05-24 onsdag 1:30 lugn pendling halsont, nässvaljet, mer än pollen?
2017-05-25 torsdag bättre i halsen men lite snorig
2017-05-26 fredag 3:03 med 31 min backTT pigga ben efter vila, ej förkyld. motiverad!
2017-05-27 lördag 2:23 skogsdist lite segare idag.
2017-05-28 söndag Långa lugnet trött och med lite ryggproblem. Pollenpåverkad helt klart.
2017-05-29 måndag 1:53 med 4×7 min hårt lvg väldigt trött, hostar, bihålorna
2017-05-30 tisdag och sliten i halsen…

Lida CX och pollen

18623257_1197739853668737_7187784945723613230_o.jpgFoto: Åsa Larsson

I helgen körde jag ett Gran Fondo i Lida. Detta var första gången och vitsen med de här tävlingarna är väl att köra fort – om jag inte helt missat upplägget. Anders  tog en monsterförning under första varvet av fyra men sedan jämnade det ut sig med dragjobbet på den rätt knixiga och i kurvorna hala banan runt Lidas svart/vita spår på 17,9 km. På sista varvet sprack det av och jag kom in cirka minuten före Anders i mål och det blev tydligen banrekord av det hela. Utan resultatlista är det kanske viktigt 🙂

Tävlingsarrangemanget var fint och tävlingsformen kul. Med ett rätt begränsat startfält var Lida loop-trängseln som bortblåst och det blev ett riktigt trivsamt race av det hela.

Annars har det varit en bergochdalbana med pollen och hälsan senaste veckorna. När jag kom hem från NY var det med en förkylning och efter att jag blivit frisk från den har vissa dagar inte gått att träna och vissa har gått hyfsat bra att ta i på. Nu senaste dagarna trodde jag att förkylningen slagit till igen men efter tre dagar med halsont verkar det kanske ändå bara vara pollenallergin. Vi får se. Jag hoppas på start på Långa Lugnet på söndag i varje fall. Jag är anmäld och vill köra fort!

Jag har inte sluta blogga

… men det var väl som så att jag skrev ett inlägg i vintras om allt nytt kul som skulle hända. Men så slogs pausknappen på för delar av livet och över tid blev inlägget inaktuellt. Och där låg det och väntade på att bli publicerat som nästa inlägg…

cropped-orbeaoiz1.jpg

Jag ska ändå dra några ord om materialbiten i mitt cykelliv. Som många redan sett så är det Orbea som jag kör på numera. Planen var egentligen en helt annan och detta blev ett sent beslut, men det känns helt rätt faktiskt. Martin Grosen på Bikesports är det som sydde ihop så jag fick cyklar att cykla på och genom honom kommer senare hjul från spanska Progress och lite skor från Vittoria. Prylarna är jättefina och allt flyter på. Kvar från ifjol är också ett fint samarbete med Micke Hanell och Train Eat Live (alla länkar i högerkolumnen) som låter mig prova ett väldigt brett sortiment av allt som behövs i energiväg. GripGrab är med mig sedan jag fick ett par handskar år 2009 och har skyddat och värmt mina händer sedan dess. Pedalogerna är med som vanligt och i år gör jag ett hopp tillbaka till Maxxis när det gäller däck.

Det var materialet det. Och för alla som undrar så stortrivs jag med att köra heldämpat på en Orbea Oiz i år. Det kommer vara min primära cykel på tävlingarna.

På arbetsfronten knegar jag på på Pedalogerna men försöker också hinna med så många arbetstimmar som möjligt med mitt eget företag (mer info i huvudmenyn) som jag startade i vintras. Nu tar jag alla utbildningsuppdrag, skribentjobb, föreläsningar, PT-jobb och coachningsverksamhet m.m. genom eget företag istället för att frilansa. Bland annat har jag jobbat en del med en fin, för att inte säga den finaste, PT-utbildningen för konditionsidrottare. Huvudtanken när det gäller arbete är annars att så snart som möjligt få komma igång med en forskartjänst vid GIH. Bidrag, projektplan m.m. är klart och vi väntar på klartecken för att få dra igång. När beslut väl är taget och startdatum satt väntar fyra roliga år. Jag har inte skrivit nåt om det här tidigare då jag vet bättre än att ta ut saker i förskott och förhoppningsvis får jag anledning att återkomma i ämnet inom inte allt för avlägsen framtid.

När det kommer till cyklingen har jag varit utomlands mycket i år och tränat. Över lag har det varit mycket träning och det har varit fint fram till att pollensäsongen kom igång. Jag körde ett kortare marathon i Spanien och följde upp med att vinna Kolmårdsbiken på hemmaplan. Det är en av mina absoluta favorittävlingar och min fjärde vinst i tävlingen. Den första kom år 2002. Veckan efter det åkte jag upp till Säter för XCO-loppet som inledde SWE-cup. Jag tänkte att det var bra med UCI-poäng inför SM så jag slipper starta sist i år igen, men det gick rätt dåligt med det då jag i ordning hade pollenproblem, startade sist och punkterade. Veckan efter och Lidingöloppet MTB blev lite av ett fjasko för min del då jag kom för långt bak i mastern och sedan inte fixade att ansluta till täten. Det blev ett bra träningspass i varje fall och effektsiffrorna var inte allt för nedslående. Tävlingen i sig gillar jag annars trots att den egentligen inte passar mig som lätt klättrare som föredrar stigåkning istället för motvind och spurt. Dagen efter LL-MTB åkte jag och Louise till New York och turistade och jag drog på mig en förkylning. Så inget tävlande för mig den här helgen men jag hinner ju blogga i stället!

Skärmavbild 2017-05-13 kl. 18.33.32

Lidingöloppet MTB i blått.

En vecka på Mallorca

ska%cc%88rmavbild-2016-10-15-kl-19-38-38

Semester… och inte träningsläger men ändå ha cykeln med. Det är upplagt för tidsfördelningskonflikt men det blev rätt bra ändå. Förutom att jag; 1, blev matförgiftad, 2 skarvade på med förkylning efter att försökt cykla mig frisk. Egentligen var första dagen värst med cykeltur hem från flygplatsen. Väckning 04:00 och sedan flygning med barn som är som nyfångade sprattlande fiskar i stolen bredvid. Huvudvärk av tryckskillnad mm växte till sig i en fantastisk kö i övervarm väntsal på flygplatsen och väl ute ur det hela tre timmar senare var det 32 grader ute på garminen. Jag rullade iväg och hoppades att det skulle bli bättre men efter öns kanske värsta backe där kadensen kröp nedåt 50 på 15-20% partierna och liknande utförskörning på mossig fuktig asfalt var det inte kul. Jag var spyfärdig och hade 70 km kvar… Jag messade till och med Louise för att förvarna om hämtning och så blev det också till slut – dock bara med 18 km kvar.

Dagen efter körde jag med piggare ben sa Calobra. Tyvärr i motvind. Men passet kändes bra och normalt. Dagen efter öste jag på med en kortare sträcka men klappade så smått igenom. Matförgiftningen slog till därefter. Två dygn senare tränade jag igen och laddade på lite i några backar. Samma sak dagen efter men sen tog förkylningen mig, och övriga familjen med för den delen.

Jag summerar fem pass i varje fall. Och för mig ligger värdet i att få se ön och prova på vägarna. Träningsmässigt spelar det mindre roll även om det är kul att få ordentlig träning som omväxling till cykelpendling. Som helhet var väl resan lyckad ändå. Vi bodde på hotellkomplex med rätt utpräglad barnaktivitetsprofil med tillhörande buffémat nästan varje dag. Det var äckligt och ovärt på alla vis att äta så. Helt utan njutning men nu är det upplägget prövat i varje fall, och det blir aldrig igen. Det är också rätt klart att det är på västra kusten bland bergen eller byarna längs vattnet man ska bo. Vi ratade lunchbuffén en dag och käkade i Orient. En fantastisk kontrast till Alcudia. Vingården Castell Miguell var också en höjdare. Åk dit och ät och drick!

Högst upp och längst in i ett parkeringsgarage (av alla ställen) i Port de Soller träffade jag denne starke man (+ familj och Hjärtström). Under min sjukdag fick jag fota honom istället för att cykla med. Här klämmer han höjdmeter upp till Puig Major som vore det platt mark.

Cyklingen så här års var helt okej. Det var 15 grader som kallast i bergen, 20-25 grader om dagarna på platten. Det kom regnskurar nästan varje dag och blåste en del (inga KOM sker i motvind). Det var väldigt fuktigt, speciellt i bergen vilket gjorde att asfalten var fläckvis eller helt blöt. Det var sällan riktigt halt men en serpentinkurva kunde gå från torr till fuktig till torr bara under en enda sväng. Svårt att ladda på utför då.


Nu blir det nya tag med CX-tävlingar till helgen. Sthlm och Uppsala står på schemat. först ska jag väl bli frisk men det finns det dagar nog för.

160925-707-andreasnystrom

Foto: Andreas Nyström från Göteborgscrossen

Bockstensturen och SM

ska%cc%88rmavbild-2016-09-12-kl-22-03-35

XCM SM. Foto: Jonas Fintling

Slutet på säsongen är här och det är med blandade känslor jag kör de sista tävlingarna. Efter vurpan på Finnmarksturen 7/8 har jag cyklat i skogen en gång – på riktigt. Det var på Bockstensturen och känslan var så där. Jag blev sjuk veckan innan och var krasslig dagarna efter, det kan ha spelat in för prestationen. Men känslan på cykeln är inte på topp just nu. Förutom lite instabilitet och dålig styrka som en revbensfraktur för med sig så känner jag mig rakt av inte så där oförskämt stark på cykeln som jag skulle vilja känna mig. Träningen har varit lidande så klart men ibland mår jag bara bra av lite extra vila så det har jag inte varit orolig för. Däremot är det nog för många mindre bra omständigheter som summeras. Revbensbrott, förkylning och obefintlig träning i skogen.

Men hur som helst… Bockstensturen slutade med en fjärdeplacering för mig. Inte jättedåligt men heller ingen succé. Jag borde kört bättre för att vara nöjd bara. Tävlingsdjävulen visade sig aldrig och det var mest en trevlig helg i Varberg med familjen som jag bröt av med att cykla lite. Det var för mycket fokus på att cykla kravlöst för att jag skulle kunna mana fram känslan av att faktiskt tävla. Jag gjorde dock vad jag kunde och benen var det som sa ifrån när jag väl tappade täten efter Michael Olssons vinnarryck.

Next up var XCM SM i Ånnaboda – Bergslagsloppet. Med ett (1) hårt träningspass i bagaget sedan Bockstensturen och mest en känsla av en pendlingstrött kropp var jag kanske inte så pepp på att göra resultat i det starka startfältet. Jag räknade väl bort mig själv på förhand men tog ju ett brons så sent som året innan på samma mark – synd att inte ens försöka förbättra det. Allt kändes lätt fram till där det skulle avgöras för mig på det första stigpartiet – där det gäller att vara med i toppen för att vara med i leken. Tyvärr var jag instängd för långt bak i klungan för att kunna komma upp i position. Ork hade jag gott om men inte plats. Självklart får jag skylla mig själv men jag hade inte räknat med att rotationen framför i gruppen skulle vara obefintlig sista 2 km innan det smalnade av.

14292373_1178735358865390_530014728176035185_n

Målgång på SM. Foto: Anders Almhed

Så där satt jag, och ut från första stigpartiet var täten utom synhåll. Tankarna i det läget fladdrade mellan ”är det redan över nu?” till ”jag kan ju i varje fall försöka för att få träning”. Jag försökte så att täta luckan upp och var så när in på rygg efter nästa stigparti. Men jag var stum och inte riktigt ifatt. Jag fick tuffa på i mitt eget tempo och i nedförskörningarna innan Ånnaboda blev vi tre. Det slog mig hur långsam jag var utför, hur försiktig jag var och hur osäker jag kände mig. Höll jag hårt nog i styret? Var jag avslappnad nog i armarna? Det var svårt att känna. Bröstkorgen känns bra för det mesta men de snabba pareringarna och styrningen känns inte helt självklar och i samspel mellan huvud och kropp än. Jag tänkte också på hur alla andra medaljkandidater varit och tränat på banan och hur viktigt det är för att köra snabbt utför. Mina förberedelser är väl inte värdiga en medalj… Det var lätt att tala ner mig själv och sänka ribban.

Med tre i gruppen tuffade vi på i lite blandat tempo till Klockhammar. Där splittrades vi, Sparr körde in i mitt bakhjul när vi skulle av en grusväg och jag väntade in honom. Varför stressa liksom, bättre att fokusera på att hålla allt så trevligt och sportsligt som möjligt. Vid andra passagen av Klockhammar släppte Sparr en minutlucka till mig i banans långa backe. Jag åkte därifrån sista 28 km ensam till mål. Direkt efteråt var jag igång och analyserade prestationen. Minst 30 s förlorade på att vänta in efter vurpan, säkert det dubbla pga dålig koll på utförskörningarna, frågan om jag hade varit med i täten efter första stigpartiet?…

ska%cc%88rmavbild-2016-09-12-kl-08-33-23

Strava-graf över hur jag tappade tid mot vinnande Emil Lindgren.

Lustigt är det att detta blir reaktionen efter att precis genomfört en tävling där 80 % av tävlingen genomfördes utan att jag brydde mig om resultatet. Det är väl lite av självförsvar inför mig själv. Ett SM är värt mer som insats än att bara dyka upp och köra som om det vore vilket träningspass som helst. Anledningen till inställningen är nog som vanligt att jag tränat för lite eller för fel, ägnat för mycket fokus på annat än att förbereda mig för att prestera. Det är svårt att komma runt det där med livspusslet som måste läggas. Eller cykelpusslet för den delen. Men det är ju också därför jag gillar att tävla, och att idrotta. Det går att planera, förbättra och göra resultat. Kanaliserar man all energi rätt är det väldigt tillfredställande. Men vad är väl en tävling trots allt. Det finns viktigare saker i livet!

Nu stundar cx-säsongen. Om två veckor. Jag försöker fortfarande lösa det där lilla med vilken cykel jag ska komma att köra på. Det har varit mitt huvudbry de senaste veckorna.