Forskning och uthållighetsidrott

dsc00625

Nu har jag varit på Gymnastik- och idrottshögskolan i två månader på min nya forskartjänst. På GIH har jag varit sedan 2010 och sammanlagt haft ca 3 års arbete och nästan två års studier uppdelat i lite olika perioder och i olika forskningsprojekt. Min tjänst nu är en doktorandtjänst som räcker fyra år framåt. Jag tillhör Filip Larsens grupp vilket är väldigt bra på många vis då vi delar mycket av intresse för idrott. Filip är också en riktigt skarp profil inom området som bland annat gjort mycket för att förklara varför rödbetor är bra för idrottsprestation.

En forskningstjänst inom ämnet idrott innebär att kort och gott genomdriva forskningsförsök för att förklara och utveckla forskningsområdet. I mitt fall kommer det att handla om att förklara hur muskler anpassar sig till träning. Det finns däri en rent mekanistisk del som handlar om att förklara vad som sker i muskeln när den utsätts för träning. Denna del av mitt arbete är kanske lite svårt för de flesta att hänga med inom och ett område jag själv kommer växa mycket inom. Om jag får säga det själv så har vi rätt häftiga studier framför oss. Om allt går vägen och om det fungerar som vi än så länge bara tror så blir det riktigt intressant.

Men över till idrotten. Att beskriva det som ”hur muskler anpassar sig till träning” låter ju egentligen både lamt och intetsägande. Det vet vi ju redan, väl? Men, nej, det vet vi inte. Vi vet exempelvis inte vad som är den perfekta dosen intervaller för att bli bättre och vi vet inte varför träningsmängd och intensitet påverkar olika individer så olika. Den frågeställningen låter ju lite intressantare och relevant för oss som idrottar. Det är detta jag kommer att gräva i!

IMG_5374

Annonser

Jättelångt – lite från loppet och helgerna som varit

Foto: Christer Schapiro

För två veckor sedan körde jag ett trevligt motionslopp i Roslagen. Jag har sneglat på loppet under senaste åren då det varit en löptävling som kompletterats med en cykeldag och jag alltid varit uppbokad det datumet. Men i år passade det och jag fick chansen att köra Jättelångt som är ett långlopp point to point Öregrund-Norrtälje.

Till skillnad från vanliga tävlingar så är alltid de här upplevelseloppen mer en upplevelse än tävling. Det bjöds på frukost och post race-mat på Åtellet men där mellan cyklades det. Vädret var (se bild) fint vid start i Öregrunds hamn och mulnade sakta på med lättare regn vid målgång. Det var fuktigt men inte överdrivet höstblött i markerna. Loppet är långt – 127 km för mig och 4 h 26 min vilket krävde dryga 4 W/kg NP (strava). Tyvärr missade jag lite med vätskan och körde allt på en liten flaska vilket var i minsta laget men annars flöt allt på fint förutom med navigeringen. Banan var sparsamt uppmarkerad och istället var det egen navigering med GPS som gällde vilket strulade en del då min garmin valde att inte alls hänga med i svängarna och hantera kartan. Resultatet var blank skärm och trög enhet som slukade batteri. Jag vet inte varför det blev så men det resulterade i lite osäkerhet och mindre felkörningar. Som tur var så var vi två som gjorde sällskap under större delen av loppet så det löste sig med det.

Banan var av det enklare slaget och kan klart bli bättre med mer stiginnehåll. Men det är ju så klart en avvägning mot längd och tävlingstid. Landskapet är ju vad det är i norra Roslagen med platt mark, mycket skog och glest befolkat. Svårt att hitta upptrampade flowiga stigar med utsikt då så klart. En trixigare bana hade också varit snudd på omöjlig att navigera själv efter och samtidigt behålla tävlingsflyt. Det ska bli spännande att se var arrangemanget utvecklas åt för håll. I år växlades det upp med antalet startande och förhoppningsvis kan Roslagen få ett etablerat långlopp med tävlingsstatus i framtiden?

Hur som helst så älskar jag de här arrangemangen med hög omvårdandestämning från arrangörens sida och en tävlingsform med lite annorlunda format.

Efter loppet sammanstrålade jag med lite andra cyklister från länet på Johan R’s sommarhus på Väddö och firade resten av helgen med härlig stämning och öl i bastun och dopp i poolen. Supertrevligt även om det var bistert väder på söndagen. Trevligt var också förra helgen med superväder och lite övernattning och god mat på Södertuna slott med Louise. Härligt med barnfri tid tillsammans och så fick jag cykla dit och bereda plats för fikat 🙂

När det gäller cykelcrossande så tar jag det lugnt i höst och tävlar ingenting. Jag har inte ens suttit på crossen mer än pendlat på den skärmförsedda varianten och jag tror det är ungefär vad som kommer hända under hösten. Fokus ligger på jobbet och att få nya hemmet i ordning. Jag har lite spännade uppdrag i mitt egen företag också och just hösten är en tid med mycket jobb då jag föreläser på en PT-utbildning och har en del andra träningsuppdrag och föreläsningar.

 

 

Bergslagsloppet, GIH mm

img_52931.jpgBergslagsloppet är en riktigt hård tävling. Båda åren jag varit med har tävlingen gett årets högsta medeleffekt under en tävling vilket är jobbigt i sig, men det är också en brutal bana med mycket stigkörning och rediga uppförsbackar. I år var det rätt tungt och blött underlag vilket tog ut sin rätt. Jag är inte helt frisk från förkylning heller men det kände jag inte av under tävlingen.

Jag gillar ju hårda banor då banan själv sållar agnarna från vetet och det blir mindre taktikkörning. I år satt jag med Wengelin och Ohlsson i ca 40 av 70 km. Då kände benen att de fått nog av Michael Ohlssons tempo i geggan och jag fick åka ensam till mål. Krampen började dra i benen

vid 50 km och det är trots allt inte så många tävlingar som frammanar trötthet i armar och händer här i sverige. Tidsmässigt var det helt lugnt bakåt så jag kunde slappna av och ta mig i mål utan att lida för mycket. Jag blev alltså trea till slut vilket jag är helt nöjd med i sällskapet. Det var kul att tävla igen – och tack till CRT/Håkan mfl för langningen!

DSC_5220

Bild: www.mtbfoto.se

Nu har jag också jobbat några dagar med vad jag kommer pyssla med under de närmsta fyra åren – som jag har på mig för att få till en avhandling. Inledningsvis handlar det om img_52791-e1505149417389.jpgatt spika ett antal forskningsprojekt och strukturera min egen utbildning som doktorand. Här kommer min presentation att vara och en mer utförlig beskrivning av vad jag/vi kommer att titta på.

Bilden visar ingen EPO-doping, om nån blir orolig utan är vanliga prov för laktat/blodsocker. Det blir en del stickande i fingrarna så här inledningsvis för att arbeta fram lite data för uppslag för vidare forskning.

 

XCM-SM och semester

Skärmavbild 2017-08-12 kl. 21.29.06

Bild från 1572 Motala Challage

Tiden går… efter tre veckor på resande fot är det skönt att vara hemma och påta lite i trädgården hemma. Jag/vi i familjen har ju rest lite mer strax innan dess också så klart. Så är det alltid – ett ständigt resande. De senaste veckorna har fokus inte legat på tävlingar för min del, trots två SM som jag kört. Senast var Marathon-SM i Motala och jag blev åtta. Jag räckte inte riktigt till och jag vet ungefär varför. Jag satt med i täten fram till dryga två mil kvar av tävlingen då jag vek ner mig upp till sista bergspriset. Jag var för trött och hade fått jobba för mycket med att täppa luckor under tävlingen då Serneke/Allebike-teamet gör ett bra jobb som team och är fruktansvärt starka. Tur att strava finns så det är klart att jag pressade snudd på samma tider själv i backarna ifjol som jag nu inte riktigt klarade av att följa de snabbaste i nu. Det handlar om position och tajming och att ha kraft kvar i påkarna när backarna kommer.

Över lag har jag varit lite småtrött på tävlingarna i år och i kombination med väldigt starka startfält har det varit tufft, framför allt mentalt att inte riktigt vara med där framme i täten där jag vill vara. Jag är egentligen i bra form men med en träningsmässigt tuff vår som följdes av ganska mycket besvär med pollenallergi där jag inte alls lyckades få till det med vila/träningsbelastning, och följde upp den låga prestationsförmågan under perioden med att träna ännu hårdare är jag klart inne och trampar i det som kallas överträning.

Överträning kan yttra sig på många olika vis och där jag är nu så är jag bra tränad men inte återhämtad nog för att ha det där klippet och motivationen som behövs på tävlingarna. Formen är det egentligen inget fel på med färska pers på Kvisthamrabanan, NICK-spåret, delar av Fornstigen och ett dagsfärskt pass i min intervallbacke Ekebyhovsbacken. Så relativt mig själv är jag inte dålig alls. Men den här mättnadskänslan har gett att jag tonat ner mitt tävlande och avstått en del lopp under sommaren. Trots det har jag tränat på med ganska ambitiös cykelträning vilket så att säga hör till med att träna för mycket. Nu råkar jag vara min egen tränare som jag inte lyssnar på så det är väl så det får vara. Jag tänker mig att jag bygger upp lite mättnadskänsla på cykling inför hösten då det blir annat som kommer ta uppmärksamhet.

Om sex veckor flyttar vi in i radhus i Nälsta nämligen. Bort från idyllen på Färingsö till ett hus som behöver nytt kök, badrum mm. Jag kommer strax innan dess börja ny tjänst på Idrottshögskolan som jag också ser fram mot. Jag kommer forska en del på just vad som händer i musklerna vid överträning och hur man kan optimera träningsdosen. Det gör att jag är lite inne i att fundera kring det som kallas överträning och inte känner mig så obekväm med att kanske agera emot bättre vetande utan tränar som jag tycker är kul istället för att kanske vila mer. Jag har ju dagligen haft ca 45 km jobbpendling på cykel också sedan två år tillbaka och det är kanske inte den optimala träningsformen alltid.

Under semestern har jag fått ägna mig åt lite fin cykling på nya vägar. Efter XCM SM blev det fyra dagar av lugnare cykling i tempo som jag kände för och sedan två dagar med lite hårdkörning nere på Österlen. Vi hyrde en skånelänga och Louise har hunnit med att köpa lite keramik, vi har badat, Lilian har fått komma ut på cykelturer vi har suttit på bryggor och ätit silltallrikar. Jätteskönt.

Tävlingar

fjällturen

Foto: Eva Önnemar mtbfoto.se

Sedan sist har det blivit några tävlingar. Resultaten har väl inte varit speciellt bra så därav minskad lust att dokumentera detta på bloggen. Men som följer har det gått:

Ränneslättsturen 7a

Mörksuggejakten 5a

Fjällturen 5a

SM XCO 9a

Tanken har väl varit att köra bättre och jag tycker jag är i form för att köra bättre men det är nog en kombination av att Allebikarna sätter riktigt högt tempo på loppen och att jag tränat lite väl hårt och kommit för o-utvilad till start. Jag känner mig väldigt bra uthållighetstränad för stunden och jag har avslutat alla tävlingar riktigt starkt – men från för tillbakadragen position…

SM var väl kanske den tävling som jag tänkt mest på att göra resultat av då långloppen gått åt skogen. Men totalt oseedad startande längst bak på en tight bana så var det svårt.

Skärmavbild 2017-07-22 kl. 23.07.38

Tack vare alla GPS’er så går det ju att analysera det hela lite bättre. Ovan är vinnande Emil och jag. 3,5 min tappar första halvan av loppet, 1,5 min på andra halvan. 1 minut ryker direkt i första nedförsbacken efter starten där det köades. Det är svårt att göra ett bra lopp med den inledningen och trots att det är ett SM så känns det som att köra ett träningspass ensam mot mig själv. Nästa år lovar jag mig själv att göra mer allvar av det hela och ha en bättre seedad startposition. Jag kollade igenom gamla resultat och under de senare åren har jag varit 6a flera gånger – från sista startled med ovan problematik. Ska jag köra bättre så hänger det mycket på planeringen inför tävlingen.

Skärmavbild 2017-07-23 kl. 09.16.33

En annan aspekt av att köra upp sig i fältet är den rent fysiologiska. Det är helt enkelt jobbigare. Som belastningskurvan ovan visar är det jobbigare att köra långsamt i början än snabbt på slutet. Det är mer fullgas och bromsa och vänta på omkörning istället för att hålla jämnare och mer kontrollerat tempo. Så är det alltid. Fart kommer med kontroll!

Next up är långlopps-SM. Jag hoppas på snabba ben till dess.

Lida loop

19179358_1468896189798432_1369885690_o

Jag och Jakob Björklund ut på tredje loopen. Foto: Henrik Öijer

Jag vet inte… Efter många veckor med pollenproblem har det känts bra i en dryg vecka. Mitt mål med Lida Loop är alltid att vinna. Jag har varit tvåa som bäst, punkat bort mig i sololedning en annan gång och vurpat bort mig ur en stabil utbrytning i tät. Lida är nog en tävling som passar mig men som är svår att leverera på då det är många vassa stenar som ställer till det men också en bana där taktik kan spela en stor roll.

Igår var jag inte taktiskt dålig utan bara svag. Jag vet inte varför egentligen men jag var inte alls på hugget vid start och placerade mig dåligt på gruset. Jag orkade helt enkelt inte komma fram och saknade den kicken i benen som krävs. Jag har varit lite stel i ryggen senaste dagarna men jag kände mig inte direkt dålig av det under tävlingen. Jag vet ju att det påverkar ändå då det är muskulärt. Hur som helst så blev jag jättelångt efter när fältet sprack av och min jakt på placeringar gick långsamt och startade för långt bak. Jag hamnade lite mellan grupperna så tillvida att jag körde ifrån alla på skogspartierna och  lät mig bli inhämtad så snabbt som möjligt på gruset för att få till ett samarbete. Det blev Jakob som kunde assistera mest med stark körning på gruset. Jakob är också den killen som aldrig passar en förning vilket jag gillar. Tillsammans är man starkare och det är framåt man ska arbeta, inte sinsemellan om en tiondeplacering. Tillsammans med Wennergren höll vi ihop innan det sprack av i backen 5 km från mål.

En hoppfull analys av läget är att vi nog hade kunnat kapa nån minut till om vi varit mer synkade fartmässigt och hängt ihop hela loppet istället för att leka dragspel. Det var också på första loopen jag tappade mest tid till täten. Vältränad men dålig prestation blir slutsatsen om min insats. Då kan det bara bli bättre, vilket är viktigt inför fortsatt deltagande! Nu blir det några veckor med träning. Och vilken succé med heldämpat i Lida. Äntligen.

Skärmavbild 2017-06-12 kl. 10.10.52

Träningshelg

18813527_1351914321530901_2024981617275618520_n

Bilder: Anita Herlitz

Nu blev det helt plötsligt en träningsbar och fin helg som tillbringades ute i Roslagen. Pollensnoret är som bortblåst och det har verkligen varit skönt att få köra lite pass med en normal kropp efter en dryg månad med kompromissad hälsa. Lite vila på detta inför Lida Loop så ska det nog gå bra!

Skärmavbild 2017-06-06 kl. 18.49.23

19029309_1351910508197949_5605791085482301196_n

Fint med TT på Kvisthamra bikepark där Gunnar och övriga i CK Norrtälje slitit ihop en fin bana som är bland det jobbigare man kan utsätta kroppen för.