Restips – Baden Baden

Skärmavbild 2015-08-07 kl. 22.21.59Jag vill faktiskt rekommendera en ort. När vi diskuterade bilsemester här hemma så sa jag som vanligt att det måste vara berg dit vi ska, och på kartan såg Baden Baden bra ut – nära till klassisk WC-mark i Offenburg – och som gammal kurort borde det ju finnas lite historia att ta del av.

Själva staden var fin, med betoning på fin. Verboten att picknicka i parken och en ny Merca var nog den vanligaste bilen. Men det var trevligt. Bra promenadstad i storlek som Norrtälje med affärer och restauranger. Men cyklingen var väl det jag hoppades på mest.

Vägarna var riktigt bra. Om jag får jämföra med Franska Rivieran där vägarna stadigt håller 6-7 % och vyerna avlöser varandra i riktigt brant terräng = serpentinvägar, så gillar Tyskarna lutningar uppåt 12, 15 och till och med 18 %, och utan kurvor. Det går fort och ostört utför och uppför är ju så klart ett njutningskapitel för sig. Asfalten var riktigt bra. Så är det inte alltid. Jag har skakat sönder i dagar i Italien och Frankrike kring olika orter men här var det hög nivå på vägbeläggningen. +80 km/h gick att komma upp i lite varstans utan att det kändes nervöst. Det är mycket vinskydd av träd och byarna var pittoreska. De mindre vägarna hade som vanligt väldigt lite trafik och det var enkelt att få till topprundor med start på full effekt redan inifrån stadskärnan. Den högsta höjdskillnaden var ca 1000 hm och alla mina turer finns på Strava. Nu körde jag bara på landsvägen men det dräller av grusvägar och finns massor av uppmärkta mtb-leder och vandringsstigar i området. 

 

Annonser

Det blir lättare och lättare

DT rapporterar. DN har också haft en artikelserie som berör träning som livsstil. Begreppet elitmotionär används. Och visst är det hett numera att göra långa tävlingar. Ultralopp, triathlon, Vasaloppet och så klart Vätternrundan.

Gemensamt för alla dessa aktiviteter är att de är långa, ställer krav på planering och material men också att de genomförs vid relativt låg intensitet. Det gör att genomförandet faktiskt inte kräver så mycket av deltagaren i absoluta mått när det kommer till fysiologisk prestanda utan genomförandet handlar mest om uthållighet och att inte ge upp.

Om tävling går lugnt så går också träning lugnt, för många. Men framför allt är det en fråga om fokus. För det tränas väldigt mycket ute i landet, och speciellt i storstäderna så investeras det i träning och friskvård så det här med att genomföra motionsarrangemang är verkligen på allvar. Träningen och den fysiologiska profilen som krävs för att cykla länge är inte densamma som för att cykla riktigt snabbt. Alla de som inte vill eller har möjlighet att förbättras rent prestandamässigt kan ändå tävla för att utmanas utan att utmaningen i sig sätts i relation till elitfolk. Många vill cykla, gärna fort, med lite tävlingshets men ändå på lek, utan att för den sakens skull snöa in på att prestera optimalt. För många handlar det om att ha roligt och tävlingsstress kan förta det roliga.

Allt det här är också aktuellt med hänseende till deltagarsiffror i till exempel SWE-cup som är på tapeten. En viktig fråga, inte minst av ekonomisk art för arrangörsklubbar, är cyklingen växer, men tävlingsdeltagandet gör det inte sett som en helhet.

Den ”nya” typen av idrottare om vi får kalla det så kommer inte från föreningsmiljön och slussas naturligt in i tävlandet av sin förening. Men det är ungefär efter det systemet som SWE-cup agerar som om nytillskottet till tävlingarna kommer ifrån. Men så är det nog inte. Mängden av motionsidrottare kommer inte från den organiserade idrottsrörelsen utan växer fram i fikarummen när det pratas om motionsarrangemang och att cykelpendlingen ska tas ett extra steg. LL-cupen och CykelVasan fångar upp de som är lagda åt MTB-hållet och VR de som föredrar eller tror sig föredra asfalt. Många fastnar såklart i sporten eftersom det ju är så trevligt att motionera – men den där kontakten med idrotten som innebär tävling får de aldrig och för det stora flertalet så är de tävlingsinriktade cuperna anordnade av förbunden fortfarande relativt okända.

Så det är nog dags att vakna upp och konstatera att:

  • Det finns en väldigt stor grupp cyklister som inte lockas av formatet som nuvarande XC-tävlingar ryms inom
  • XC-tävlingar marknadsförs relativt dåligt till denna grupp människor

Jag tycker många felaktigt försöker locka över denna grupp människor till XC-tävlandet med fel åtgärder. Att banor görs enklare för att passa mindre utrustade cyklister är ett exempel. Jag tror inte det är där skon klämmer. Jag tror att det är tävlingsmomentet i sig som skrämmer. Ingen vill åka långt för att tävla kort, ändå bli varvad och sedan åka hem utan att någon i umgängeskretsen ger minsta cred för detta. XC-loppen måste bjuda på en utmaning som inte bara består i att kämpa mot andra. Det måste finnas ett större startfält att gömma sig inom och det SKA vara en prestation att komma i mål. Så här skulle jag vilja att cykelpendlarna som vågat sig på att tävla ska säga till varandra:

  • Så du klarar CykelVasan, ta då nästa utmaning och kör en deltävling i SWE-cup!

Jag tror att längre tävlingstid, tuffa banor, ENKELT deltagande med okomplicerad licenslösning och en riktad marknadsföring kan ge stor verkan. Helt utan att kompromissa med elittävlandet och slagen i veteranklasserna. Tvärt om så blir alla vinnare. Vad tror ni? En motion/sportklass i ny tappning med fokus på upplevelse och som ska vara det ”hårdare” alternativet till LL-tävlandet.

Det är många som anstränger sig väldigt mycket med träning och material – det gäller nog bara att styra in dessa på ”rätt” spår. Enkla tävlingar tas om hand av andra arrangörer och de gör detta bra så jag tror mer på att vara ett alternativ än en konkurrent.

Öppen diskussion angående SWE-cup XCO

Den svenska XC-cupen har på senare år stagnerat i utvecklingen. Både i status som i deltagarantal. Statistiken får någon annan sköta men det finns trots allt flera olika problem med dagens cup. Allt jag skriver är utifrån min egen roll som elitcyklist och jag har på intet vis grottat ner mig i det här men jag ska försöka med några punkter nu när ämnet är aktuellt.

Generella problem:

  • Samverkan: Cykelklubbarna som arrangerar tävlingar är underställda ett reglemente. Detta sätter krav på organisationen och så måste det vara. Jag vet också att den i sammanhanget övervakande instansen ofta försöker göra det bästa av saken för att kompromisser för arrangemangs möjligheter ska vara möjliga. Detta är bra. Huruvida samma instanser också försvårar arrangemangs genomförande får enskilda arrangemang kommentera och sköta själva mot förbundet. Överlag tycker jag som utomstående att förhållandet mellan SCF och klubbar har blivit till det bättre. Den här punkten är ju givetvis först och främst mellan parterna klubbarn och SCF.
  • Kommunikation: SCF’s marknadsföring av cupen är bedrövlig. Kommersiella aktörer som LL-cupen ligger långt före och cupens status är sedan flera år lägre än LL-cupen. Det som ska vara förbundets flaggskepp och den viktigaste cupen för cyklister och sporten är det inte längre. Att driva cupen med ideella förmågors hjälp går inte i den konkurrens som finns. DET GÅR INTE. Med versaler… För det här är ett grundproblem som måste förstås och åtgärdas. Idrotten är kommersiell nu för tiden… mer kulor måste rulla. Arbetsgången får inte mynna ut i ett konstaterande att ingen kan skapa förändring. Medel måste avsättas för att någon ska kunna skapa förändring.
  • Framförhållning: Cupen måste få sin form i tid, tävlingar spikas, prispengar kommuniceras osv. Det går inte att vara sen med detta. LL-cupen är före ut med tävlingarna och cyklisterna väljer sin satsning och prioritering utifrån det material som finns. Har SCF då inget klart material eller en tydlig löpande kommunikation så kommer cyklisterna prioritera den arrangör som har detta. Detta kräver ett grundarbete för att klargöra prissummor m.m. innan cyklisterna vänder ögonen mot andra tävlingar. Det är också dags att inse att elitidrott är kommersiellt och elitidrottarna måste följa marknaden. Det innebär att tävlingar som ingen ser, vet om eller bryr sig om inte blir intressanta oavsett hur roliga eller ”rätt” de är.
  • Format: Cupen är för cyklisterna och ska kunna fungera som observationslopp för mästerskap och över lag vara Sveriges förberedande serie för internationellt tävlande. Det gör att banor, motstånd och kvalité måste vara förberedande på rätt premisser. Men det finns en annan grupp också – de som inte är elit eller vill dit. För dessa personer har inte XC-cupen levererat och det kan bero på formatet. Dessa två grupper, elit och ej elit, behöver inte kompromissa på varandras bekostnad. Banor kan ändras och justering av klassindelning kan ske. Hur detta ska göras behövs det en utredning för men det är också dags att inse att det Svenska formatet inte nödvändigtvis är bäst. Andra länder gör annorlunda, med framgång.

Allt det här är generella synpunkter för är för att jag tror att enskilda synpunkter inte löser det grundproblem som måste åtgärdas. Ett företag som inte anpassar sig till marknaden eller tar till nödvändiga åtgärder för att vända sjunkade trender överlever inte. SWE-cup överlever tack vare sin tradition och att SCF står bakom den. Men detta kommer bara gälla tills ett alternativ kan utmana och ta över. Jag tycker att SCF ska investera i en granskning av marknad och form för cupen och denna granskning måste utföras av någon/några som faktiskt har kompetens att se problem och skapa lösningar för att vända på saker och ting. En utomstående part.

Jag har själv suttit som MTB-ansvarig i Stockholms CF, varit med och arrangera ett SM och blandat mig i det har med tävling under 13 år nu. Det är ofta ett otacksamt slitgöra. Jag vet att många lägger ner otrolig energi och arbete utan att få ett öre för det så alla ni som arbetar och skapar det som behövs ska ha en stor eloge – ni behövs. Jag tycker också att SWE-cup har gjort stora förbättringar under de senaste åren och ni som har haft ett finger med i detta tycker jag specifikt ska ta åt er. Ni räddar det som finns. Men en strukturell förändring måste ske för att alla ska bli ännu nöjdare och den förändringen måste styras uppifrån.

Och, det som sker nu är främst en debatt av och med män som närmar sig de trettio eller har passerat denna tröskelålder (Som mig själv). Cupen är inte främst till för er i denna grupp och en utvärdering och förbättringsförslag måste komma till gagn för alla. Speciellt som cupen är Cykelförbundets angelägenhet och att veteraner inte riktigt är huvudfokus för förbundets arbete. Förbundets åtgärder måste baseras på en analys av ett mer komplett sample. Tänk på det förbundet 🙂

Det här med att tävla långt ute på landet långt bort från allt och alla

Neggobloggning är rätt trist, men jag förbehåller mig rätten att problematisera tillvaron lite på min blogg och att det finns brister i nåt kan inte lastas på mig i det här fallet. Det är lite svårt att vara offentlig med kritik, men jag räknar alla bilder på andra bloggar som lika talande som om det skrivs rakt ut. Så därför blir det lite ord då jag inte tror jag är ensam om att ha åsikter. Kalle Bern skrev ett fint inlägg för ett tag sedan på temat, typ. Läs och reflektera.

Selma Spa bjöd på fina duschar och ett okej område som utgjordes av en vattensjuk gräsmatta. Typ ingen av gästerna på Selma visste att det var SM som pågick på andra sidan panoramafönstret. Det var personer som cyklade på gräsmattan bara. Det fanns ingen skylt till tävlingsområdet och i övrigt ingenting som ens talade om att det var tävling förutom lite banmarkeringar. Nummerlapparna hämtades inte ut enl. PM och depå och målområde fanns så långt bort det gick från parkering och möjlig publik, som knappt existerade.

Ibland efter en tävlingshelg önskar jag nästan att jag stannat hemma och sett en belgisk cx-tvling live på datorn istället – för att behålla övertygelse om sportens potential. Att böka runt själv på blöt gräsmatta och må halvdåligt är inte roligt. Punkt. Det som däremot är roligt är spännande tävling, publiktryck, familjär och vänlig stämning osv.

SM ska ju vara kronjuvelen bland tävlingar och det arrangemanget förtjänar mer än en okej bana (det finnas en del att jobba med på den punkten i Sunne). Selma Spa levererade ju så klart en varm bastu och en ombytesmiljö långt utöver det vanliga men åtminstone för mig och för sportens del så måste jag säga att det är faktorer långt underordnade hur givande det är att tävla i relation till exempelvis Kungsancrossen som erbjuder ombyte i ett tält men tävling inför täta åskådarled.

En vanlig Introcross i GBG eller Kompiscross i Sthlm drar nog mer publik och mediatryck (faktiskt). Detta utan hundratalet till orten inresta cyklister. Om cykelcross ska kunna vara den idrott som vi ser ute i Europa så får det inte handla om att mysgubbar åker på spahelg och passar på att tävla lite. Det är trevligt, och har sin plats det med, men inte på bekostnad av ett SM. Så därför: SM måste gå där publiken redan finns, där intresset finns! Detta behöver vara en riktigt het arbetspunkt i framtiden tycker jag för det är nyckeln till status och framgång för ett arrangemang. I helgen var det nog Selma som var den stora vinnaren…

Det här med doping, Lance osv + ANNAT

Jag brukar inte kommentera doping så ofta, inte heller Lance-affären eller andra enskilda fall. Nu är ju inte Lance-soppan ett enskilt fall alls i någon mening heller och det hela börjar närma sig en diskussion om idrottens grundtro. Överallt på FB och andra sociala medier kommenteras det kring kommentarer och uttalande fällda av medcyklister, inblandade eller bara från allmänna tyckare. Och här finns det väl som alltid en beskrivande normalfördelning för åsikternas kvalitet.

Att cykelsporten varit nedlusad med doping under många år borde för alla vara uppenbart vid det här laget. Detta för att möjligheten rent praktiskt har funnits och för att idrotten i grund och botten handlar om att vinna. Till varje pris. Ekonomiska och andra intressen har vägt tyngre än de idrottsliga idealen som i en kommersialiserad idrott är hopplöst omoderna. Precis som i princip alla miljöer annars över hela jordklotet. Förvånad någon?

Idrotten uppmuntrar nytänkande och vilja att vinna. Det är rätt essentiellt för hela det här med att tävla om ära och berömmelse. Att tänka nytt handlar också om att göra det andra inte gör om detta leder till ett försprång jämte konkurrenterna. Det innebär att gränser kommer närmas och någonstans kommer gränser överskridas. Att sätta sig själv över gränser är ingenting nytt i något sammanhang och gränser i sig behöver inte vara till nödvändighet av godo.

Gränsen för doping är rätt klar iomed att det finns en lista som reglerar användning av preparat och metoder som är klassade som otillåtna. Moraliskt och även för den delen fysiologiskt finns det en uppsjö av problem och situationer som fäller logiken bakom många av argumenten för både lista och preparat. Men strunt i det. Resultatet av att det går att skaffa sig otillåten hjälp gör att den hjälpen kommer att tas. Om detta sedan blir så utbrett att det blir ett krav att vara med på dopingtåget för att kunna prestera och vara med inom idrotten så finns det i mina ögon en naivitet kring uttalanden som ”att andra dopar sig är ingen anledning att själv dopa sig”. Om normer förändras så måste det tas på allvar, och diskuteras utifrån förståelsen av normers existens.

Det är dags att inse att det idrottsliga idealet många vill ha framför ögonen bara är en synvilla i sammanhanget och att den egentligen idrotten har existerat och existerar på andra premisser utanför allmänhetens insyn. Det gör också att de premisser på vilka personliga moraliska ståndpunkter vilar inte är allmänna, de verkar till och med vara så utanför individnivå. Utifrån den diskrepansen är det svårt att peka på rätt och fel i en miljö som inte är frisk.

Som debatten nu som oftast ser ut så handlar den om vem som gjort fel. Jag skulle gärna se en mer utbredd debatt om varför fel är fel och varför idrottare gör fel och hur detta kan förebyggas. Men det måste också förekommas av en upprensning och en kollektiv vilja att starta om på nytt. Och dit känner jag ändå att vi är på väg då det finns flera indikationer på att cyklingen går åt det renare hållet. Men vägen dit kräver förebyggande arbete och hårda nypor mot de som inte ställer upp på ”idrottens vilja”. Då kan inte heller korruption och annat få förekomma. Så det är en bit kvar… Minst sagt.

Kvällens bildreportage

Bad i vinterviken. Helt okay vattentemperatur.

Sen var vi förbi Jimmy och hämtade upp lite Powerbar och RSP duschkräm (precis som föreningen/teamet som jag kör för heter). Powerbar har en ny kaka med koffein i vilket är spännande. Koffein är ju bra för det mesta och extra trevligt när man väggar.

Givetvis passade vi på att söka igenom Jimmys soprum där vi hittade mitt nya vapen för att flytta på luft. Jag längtar redan till nästa TC-pass.

Bara för det bjuder jag på en förförisk TC-utsiktsbild från ett bättre träningsklimat så vi kan drömma oss bort från den här värmen. Nu är det bara ca 5 månader kvar till snön igen.