Ränneslättsturen mm

Skärmavbild 2016-07-08 kl. 16.17.29

Nyheter har ju ett bäst före-datum brukar man säga, men en tävlingsrapport är nåt jag själv kan blicka tillbaka på åratal efter att jag skrivit den så här kommer den ändå!

Anledningen till tystnaden var att det blev fullt familjefokus efter Eksjö och avresa till ort (Tuna) som ligger i mobil och nätskugga. Så inget WiFi och ofta en mobil som inte har täckning. Det var trevliga dagar med görande av Astrid Lindgrens värld och resa på smalspårgärnväg mm. Jag fick trycka in lite sightseeing-cyklande också så jag blev nöjd.

Ränneslättsturen är en tävling jag trivs på. Banan är platt men passar mig ändå. Det är en hård tävling där alla blir trötta och det blir en naturlig sållning av startfältet. Hårda lopp där starkaste överlever passar mig bra och på mina fyra senaste försök i Eksjö har jag placerat mig 1,2,1,1. Det är faktiskt en smått fantastisk uppradning av bra resultat för att vara mig.

Årets lopp var en kontrollerad historia. Jag satt med i täten hela tiden och hade krafter att placera mig rätt när jag så ville. När Michael Olsson körde på i tempo på endurospåren halvvägs i loppet var jag lite rädd att krampen skulle komma men jag höll mig från det. Tempot droppade av lite fram till skidstugan där jag satte in en stöt och tog hand om bergs/spurtpriset. Vi det laget var det jag, Michael och Tobias Ludvigsson kvar i täten och vi höll god fart ända in till mål. Sista (ca) 3 km höll jag i taktpinnen och fick ligga först vare sig jag ville eller inte och ju närmre mål vi kom desto bättre visade det sig vara då jag fick fritt spår och kunde successivt öka tempo till målspurten. Precis innan sista kurvan smet dock Ludvigsson om men det är en knepig kurva och istället för att gå axel mot axel in där så satsade jag på att ta det bättre spårvalet. Ludvigsson gjorde inte bara en långsammare kurva utan sladdade dessutom ut i plastbanden. Den enes olycka…

Det var faktiskt väldigt roligt att vinna årets tävling. Det var ett hårt lopp och jag hade hela tiden 2-3 riktigt starka Allebikecyklister att tampas mot. Jag var länge inställd på att placera mig lägre ner i resultatlistan så därför kändes det extra kul att ta årets för min del andra seger. Efter mycket sjukdomar och knäont under vår och försommar är det en revansch för mig att ändå vara med i den absoluta toppen.

Resultat

Annonser

Lida Loop

4A9A1066

Bild från Happyride.se

Well, med risk för att bli tjatig så var väl årets tävling ingen hälsokur för min sjuka kropp. Men jag är glad för att jag körde än då – och för att jag kände att jag gjorde mitt bästa.

Loppet började helt okej med rätt lugn körning på löpspåren. Strax innan Brantbrink kör dock täten, med mig där i, lite fel. I samma kurva som jag körde fel i ifjol (!). Och inte nog med att täten körde fel, jag körde ju fel fast jag såg att de körde fel. Den som vill analysera flockbeende kan ju hugga in där, och min akuta respons på mitt eget beteende blev att inte göra som de andra gjorde, dvs köra fel (fast nu svängde de ju tillbaka på rätt väg). Så jag försökte vara smartare och ta en bättre linje genom risskogen tillbaka till banan. Detta var rätt kasst och det blev stopp i skogen. Paniklösningen blev då att köra ut på fel stig igen som gick parallellt med rätt stig för att komma in i klunga på inte allt för tråkig placering men det gick sådär då jag testade tre avstickare för att komma rätt som blev till omförsök. Det hela blev nån slags dålig u-sväng genom skog och ris innan jag kom in på banan igen och täten var utom synhåll.

Jag fick ladda på med öppna spjäll och kunde ansluta till täten efter ett tag, men det kostade på. Tätgrupen var dessutom rätt stor så jag hamnade långt bak i den. Inför varvning gick det fort uppför grusbacken innan sista stigpartiet. Jag körde fortare än tidigare år men det var trångt och jag kom inte fram ordentligt i gruppen. När det väl var luft framför mig så orkade jag inte ta de placeringarna som behövdes utan jag fick trött köa in till varvning. Väl där tätade jag upp till täten och gick upp i spets på diagonalen. Det blev nog lite luckor i gruppen men ute på gruset blev det stå.

Emil Lindgren hade gått i utbrytning vilket jag helt missat då jag varit för långt bak för att se detta. Senare så saknade jag honom i gruppen men trodde han punkat eftersom det inte blev nån jakt, följaktligen jagade inte jag heller. Under andra loopen låg jag först på nästan samtliga meter stig undantaget en bit kring grustaget. Ingen verkade vilja köra och Michael Olsson, som senare vann tävlingen bromsade gruppen när han fick chansen. Vilket jag hade svårt att få ihop då jag trodde vi ledde… Men men, inför varvning fick jag ju det klart för mig i varje fall och att vi var dryga minuten efter Emil. Helt i onödan kändes det som. Men en minut kör man lätt in på en ensam utbrytare på sista loopen.

En bit in på tredje loopen började dock ett högt tempo för en inte helt frisk kropp göra sig tydligt. Innan backen upp till Pålamalm kom dödskrampen i benen och de gick inte ens runt. Totalstopp av muskelfunktionen och jag fick vika ner helt och ta ett riktigt lugnt tempo. Efter några minuters luskörning kunde jag börja trampa så smått  och jag smög runt sista loopen och kunde komma uppför avslutande backen utan muskelhaveri.

Så det är väl bara att gilla läget. Det jag tar med mig är att jag orkade åka med så länge jag gjorde och dessutom fick lida extra på första loopen och ändå kunde hålla fart i tätklungan på andra. Med bättre och smartare körning hade jag räckt ännu längre men min ambition var nio placeringar bättre än min tiondeplats och då är det bara att gasa på.

Nu ska jag se till att bli frisk och komma in i tävlingssäsongen på riktigt! Jag har tre dagar kvar med penicillin och då immunförsvaret verkar vara i botten så är jag täppt i bihålorna och hostig efter tävlingen också.

Comeback i Lida?

img_3823Den här veckan har jag cykelpendlat. Det är det enda jag har gjort i träningsväg. Förra veckan flöt på bättre men till helgen hände en mindre rolig sak. Ett litet sår på handen blev inflammerat och det blev kaoz i ett lymfkärl upp i armen. Jag åkte in akut med det då utseendet mm är rätt likt blodförgiftning. Normalt plockar immunförsvaret ner de här bollarna utan problem men det kan varit min tidigare halsfluss/penicillinkur/träning mm(?) som gjorde att det inte blev så. img_3835Nu har jag då fått en ny kur på tio dagar. Det gör inte underverk med kroppen direkt då slemhinnor torkar ut, snuva, tungt huvud, lite illamående mm följer med. Och så klart infektionen allt handlade om. Den måste ju kroppen få ta hand om.

Så sammantaget mår jag så där och har inte anmält mig till Lida Loop än. Jag avvaktar till i morgon om jag ska köra eller inte. Hade jag haft en fristart eller redan betalat hade jag garanterat stått på startlinjen men vis av åldern vet jag att jag inte kommer mer motiverad ur det hela av att slanta upp efteranmälan, släpa ut familjen till Lida och sedan göra ett dåligt lopp.

Lida är annars en tävling jag gillar att köra, och vill vinna. Under de senaste åren har jag i mina försök varit tvåa år 2010 och därefter antingen punkat eller vurpat bort mig ur sololedning eller en mindre tätklunga. Lida är också den banan jag är mest inkörd på och ansträngt mig för att faktiskt köra bra på, så det är ett nederlag för mig att ha utgångsläget som det är. Ambitionen är bara vinst och jag känner inte riktigt vinden i ryggen för att de ska gå. Vi får se om jag står på startlinjen i Lida i morgon. Det vore synd att inte vara där och ta del av ett fint arrangemang.

img_3839En av mina ansträngningar för den här säsongen är att ta tag i mina problem med kramp. En spännande och roligt samarbete som jag inlett i år är med Micke Hanell på traineatliveshop. Förutom energiprodukter av bästa sort från Nutrixxion kommer jag testa och använda salt/elektrolyttabletter (H2pro hydrate) från Precision Hydration. Konceptet är intressant med test för att mäta individuell saltförlust vid svettning och sedan kompensera för detta med tabletter före/under/efter träning och tävling. I går gjorde jag själv testet så nu har jag en plan för hur jag ska dosera. Det ska bli spännande att utvärdera detta!. Dessa produkter har vi nu också på Pedalogerna så välkomna in och snacka idrottsnutrition!

Halsfluss

Alltså, den här säsongsöppningen… Jag började januari med influensan, följde upp med att paja knät i februari och tog 6 veckor på mig att bli bra och avrunda det hela med en förkylning. Sen fick jag några veckor frid innan jag överansträngde knät igen på träningslägret och 2 veckor blev träningen lite lidande under. Och så nu när tävlingarna dragit igång så nyper det till med halsfluss vilket är en rätt elak infektion sett ur prestationssynpunkt.

Så då kan jag bara summera cirka 10 veckor med påverkad eller ingen träning än så länge. Efter regn kommer ju solsken så jag förväntar mig en riktigt bra täckande bränna nu under resten av säsongen. Det lustiga är att jag faktiskt är i bra form tycker jag. Nere i Nice pressade jag watt som när jag är på topp och även om jag faktiskt inte hunnit cykla och ta i i skogen än annat än på tävling så känns det bra.

Detta innebär också att jag inte startar i Billingeracet imorgon. Jag har idag fjärde dagen i penicillinkuren och när det gäller en infektion som halsfluss så är det ett risktagande att anstränga sig för mycket – även om kroppen känns bra.

Mot framtida segrar!

Lidingöloppet MTB

ll16

Foto: Niklas Andersson

Vilken solskenshistoria årets lopp blev! Min egen start hängde lite på en skör tråd då jag i onsdags blev sjuk. Nån halsinfektion eller nåt med rejält risig känsla under torsdagen med febernatt mot fredagen. Fredagen hade jag ont i halsen och tog först på lördagsmorgonen beslutet att köra. Jag skulle inte träna med den  kroppen som jag vaknade med men ville göra ett försök på Lidingö ändå. Det halsonda var nästan borta och jag kände mig kry annars. Nu när jag skriver det här dagen efter tävlingen så är jag sjuk igen. Efter racet igår var jag pigg i nån timme och störtdök sedan och var sänkt resten av dagen. Det positiva är väl att jag kände mig okej under själva loppet.

I år var det ett lite mindre toppat startfält och vi var en större samlad klunga som höll ihop under första 2/3 av banan. Team Ormsalva med sina två attackplattåkare Alstrand och Landström gjorde rätt och höjde farten på några ställen. Själv kunde jag kontrollerat gå med med även om man får bevaka position lite med en 15 man (?) stort tätgrupp på slingriga smala löpspår. Spricker det av gäller det att ligga rätt till och inte få åkare i vägen som släpper luckor.

Efter Elfvik verkade det hända något. Ahlstrand gjorde några fartökningar som hämtades in och sedan blev det blandat ledarskap fram till Bosön men inte i ett tempo jag tyckte var så hårt. Det är rätt slingrig väg dit och jag låg topp tre och kollade bara framåt. Av resultatlistans mellantider att döma trillade det av folk på den vägen ändå. Innan Bosön så gick jag i tät, Bleckur löste av ett tag och jag tog vid som försteman igen över klättringen och stigen ner till vattnet. Först då tittade jag bakåt och såg att fältet hade exploderat. Det är ändå en del kilometer kvar till mål med plattåkning så jag lugnade mig och väntade in Bleckur och Christian Andahl (NOR). Vi kändes alla rätt lika starka så det var ingen idé att skicka på med riktig hårdkörning om det inte gällde attacker och Brengdahl och Landström kunde ansluta bakifrån med 3-4 km kvar till mål. Snart blev tempot upptrissat igen och Brengdahl stötte. Målspurten startade väl redan där och Bleckur positionerade sig bäst med kilometern kvar och höll tempot så högt att vi andra inte kom om.

Det är lurigt i det läget. Normalt är det för tidigt för att spurta men målgången har så många tighta kurvor att den verkliga spurten egentligen skedde på ängen för Lidingöloppets start för löparna. Det är långt till mål då känns det som, men position är allt redan där. Detta var första gången att positionera mig på LL-loppet inför mål så nu har jag lärt mig det. Både Bleckur och Brengddahl är normalt bättre spurtare än mig så nåt behöver jag helt enkel göra bättre för att slå herrarna.

Resultat

Jag får tacka Lidingloppet för ett fint arrangemang och det var verkligen kul att köra i år!

Nya Cannondale Scalpel-Si

Igår var jag med flera handlare vid Hallbystugan utanför Jönköping och tog del av Cannondales demo-sortiment och inte minst lanseringen av nya heldämpade XXC-maskinen Scalpel-Si. Detta är ju den stora nyheten och en cykel som jag kommer åka på framöver tillsammans med min hardtail. Kort sammanfattat så är den nya Scalpel-Si lättare och bättre än sina konkurrenter på allt. Vikt, styvhet, teknologi mm mm… I varje fall enligt de siffrorna som visades 🙂 Att bygga den perfekta cykeln som är ”bäst” på allt är ju så klart en omöjlighet men faktum är att den gamla Scalpelen – som var en utomordentlig XC-racer – nu är förbättrad på i princip alla punkter jag kan komma på. Detta är en riktig genomarbetad cykel och så långt från random kinaproduktion eller näthandelscyklar man kan komma.

För den som vill läsa mer om features finns Cannondales hemsida och modellutbudet av Scalpel-Si ser ni här. Pedalogerna kommer ha två testcyklar inne för provkörning snart så det är bara att ni köpsugna bokar upp er.

Men till det subjektiva omdömet; precis som hardtailen FS-I så har Scalpel-Si en flack gaffelvinkel vilket gör cykeln väldigt stabil utför och går med den styva gaffeln precis dit man styr. Men (!) Infästningen för hjulet är framskjuten på gaffeln (M på bilden) vilket innebär att framhjulets kontaktyta med marken kommer närmare den punkt man kommer till om man följer gaffelvinkeln till marken (N). Om man tar en annan xc-gaffel och flackar gaffelvinkeln kommer cykeln bli stabil – men trög och svår i låg hastighet vid ex. klättringar. Genom att flacka gaffelvinkeln men flytta fram framhjulet får vi en stabil gaffel men utan trögstyrdheten som annars kommer med på köpet. Detta gör all skillnad i världen och Scalpel-Si blir superstabil och samtidigt smidig. Problem solved!

Skärmavbild 2016-05-05 kl. 09.18.50

Jag kan väl gå på och ösa beröm över alla andra innovationer också men Cannondale själva beskriver det bra i bilder och lite text. Så till det där subjektiva: Jag körde cykeln upplåst ungefär hela tiden. Undantaget några släta grusbackar. Att tramprörelsen skulle skapa gung gavs inte en tanke när jag satt på cykeln. Den bara greppar fint i underlaget och känns harmonisk. Cykeln är också extremt stabil och förtroendeingivande utför. Hallbystugans stocktrappor är det bara att ladda med fart utför där jag får smyga ner med hardtailen och in i rotiga kurvor med uppbromsade tvättbrädeingångar håller cykeln linje och bara greppar där hardtailen studsar och tappar grepp. Den är bara så bra.

Idag är testcyklarna fria för allmänheten vid Hallbystugan. Kolla in: https://www.facebook.com/events/511394962388203/

Inför Lidingöloppet

Nu har det gått några dagar sedan jag skrev senast. Jag har så klart cyklat under den tiden – men lite sparsamt. Fokus efter att jag kom hem från semester i Nice var att vila knät. Jag körde direkt Kolmårdsbiken som jag rullade hem utan några problem egentligen. Knät kändes av men det var ingen fara på taket direkt. Det var kul att sitta på MTB’n  och starta säsongen med en vinst. Därifrån blev det bara cykelpendling mån-fre med blandad känsla. Allt ifrån smärtfri till att det inte var roligt att sitta på cykeln. Nu under helgen har jag matat på med två kortare hårda pass och det känns ingenting i knät. Det är dock inte överblåst än för när jag böjer knät fullt så klämmer det under knäskålen. Jag får bara inte reta upp det i onödan.

Fokus har klart legat på trädgårdsarbete senaste tiden och det tar ut sin rätt. Jag kommer få några pass med lite kvalitet till i kroppen inför Lidingö MTB tänker jag mig och sedan göra bra ifrån mig på tävlingen. Idag blev det en VAB-dag hemma med Sophie vilket innebär en ofrivillig vilodag. Men hux flux dök Louise upp hemma tidigare än sagt och jag kom ut på en kvällsrunda. Tyvärr var anledningen att hon kom hem tidigare en förkylningskänsla i kroppen… Så en sjuk dotter och en sjuk fru. Jag kan inte säga att det inger förhoppningar för egen god hälsa inför helgen men så är det att vara flera under samma tak. Då jag inte ska vinna VM-guld kan jag inte gärna isolera mig i en fjällstuga utan får gilla läget.