Halsfluss

Alltså, den här säsongsöppningen… Jag började januari med influensan, följde upp med att paja knät i februari och tog 6 veckor på mig att bli bra och avrunda det hela med en förkylning. Sen fick jag några veckor frid innan jag överansträngde knät igen på träningslägret och 2 veckor blev träningen lite lidande under. Och så nu när tävlingarna dragit igång så nyper det till med halsfluss vilket är en rätt elak infektion sett ur prestationssynpunkt.

Så då kan jag bara summera cirka 10 veckor med påverkad eller ingen träning än så länge. Efter regn kommer ju solsken så jag förväntar mig en riktigt bra täckande bränna nu under resten av säsongen. Det lustiga är att jag faktiskt är i bra form tycker jag. Nere i Nice pressade jag watt som när jag är på topp och även om jag faktiskt inte hunnit cykla och ta i i skogen än annat än på tävling så känns det bra.

Detta innebär också att jag inte startar i Billingeracet imorgon. Jag har idag fjärde dagen i penicillinkuren och när det gäller en infektion som halsfluss så är det ett risktagande att anstränga sig för mycket – även om kroppen känns bra.

Mot framtida segrar!

Annonser

Lidingöloppet MTB

ll16

Foto: Niklas Andersson

Vilken solskenshistoria årets lopp blev! Min egen start hängde lite på en skör tråd då jag i onsdags blev sjuk. Nån halsinfektion eller nåt med rejält risig känsla under torsdagen med febernatt mot fredagen. Fredagen hade jag ont i halsen och tog först på lördagsmorgonen beslutet att köra. Jag skulle inte träna med den  kroppen som jag vaknade med men ville göra ett försök på Lidingö ändå. Det halsonda var nästan borta och jag kände mig kry annars. Nu när jag skriver det här dagen efter tävlingen så är jag sjuk igen. Efter racet igår var jag pigg i nån timme och störtdök sedan och var sänkt resten av dagen. Det positiva är väl att jag kände mig okej under själva loppet.

I år var det ett lite mindre toppat startfält och vi var en större samlad klunga som höll ihop under första 2/3 av banan. Team Ormsalva med sina två attackplattåkare Alstrand och Landström gjorde rätt och höjde farten på några ställen. Själv kunde jag kontrollerat gå med med även om man får bevaka position lite med en 15 man (?) stort tätgrupp på slingriga smala löpspår. Spricker det av gäller det att ligga rätt till och inte få åkare i vägen som släpper luckor.

Efter Elfvik verkade det hända något. Ahlstrand gjorde några fartökningar som hämtades in och sedan blev det blandat ledarskap fram till Bosön men inte i ett tempo jag tyckte var så hårt. Det är rätt slingrig väg dit och jag låg topp tre och kollade bara framåt. Av resultatlistans mellantider att döma trillade det av folk på den vägen ändå. Innan Bosön så gick jag i tät, Bleckur löste av ett tag och jag tog vid som försteman igen över klättringen och stigen ner till vattnet. Först då tittade jag bakåt och såg att fältet hade exploderat. Det är ändå en del kilometer kvar till mål med plattåkning så jag lugnade mig och väntade in Bleckur och Christian Andahl (NOR). Vi kändes alla rätt lika starka så det var ingen idé att skicka på med riktig hårdkörning om det inte gällde attacker och Brengdahl och Landström kunde ansluta bakifrån med 3-4 km kvar till mål. Snart blev tempot upptrissat igen och Brengdahl stötte. Målspurten startade väl redan där och Bleckur positionerade sig bäst med kilometern kvar och höll tempot så högt att vi andra inte kom om.

Det är lurigt i det läget. Normalt är det för tidigt för att spurta men målgången har så många tighta kurvor att den verkliga spurten egentligen skedde på ängen för Lidingöloppets start för löparna. Det är långt till mål då känns det som, men position är allt redan där. Detta var första gången att positionera mig på LL-loppet inför mål så nu har jag lärt mig det. Både Bleckur och Brengddahl är normalt bättre spurtare än mig så nåt behöver jag helt enkel göra bättre för att slå herrarna.

Resultat

Jag får tacka Lidingloppet för ett fint arrangemang och det var verkligen kul att köra i år!

Nya Cannondale Scalpel-Si

Igår var jag med flera handlare vid Hallbystugan utanför Jönköping och tog del av Cannondales demo-sortiment och inte minst lanseringen av nya heldämpade XXC-maskinen Scalpel-Si. Detta är ju den stora nyheten och en cykel som jag kommer åka på framöver tillsammans med min hardtail. Kort sammanfattat så är den nya Scalpel-Si lättare och bättre än sina konkurrenter på allt. Vikt, styvhet, teknologi mm mm… I varje fall enligt de siffrorna som visades 🙂 Att bygga den perfekta cykeln som är ”bäst” på allt är ju så klart en omöjlighet men faktum är att den gamla Scalpelen – som var en utomordentlig XC-racer – nu är förbättrad på i princip alla punkter jag kan komma på. Detta är en riktig genomarbetad cykel och så långt från random kinaproduktion eller näthandelscyklar man kan komma.

För den som vill läsa mer om features finns Cannondales hemsida och modellutbudet av Scalpel-Si ser ni här. Pedalogerna kommer ha två testcyklar inne för provkörning snart så det är bara att ni köpsugna bokar upp er.

Men till det subjektiva omdömet; precis som hardtailen FS-I så har Scalpel-Si en flack gaffelvinkel vilket gör cykeln väldigt stabil utför och går med den styva gaffeln precis dit man styr. Men (!) Infästningen för hjulet är framskjuten på gaffeln (M på bilden) vilket innebär att framhjulets kontaktyta med marken kommer närmare den punkt man kommer till om man följer gaffelvinkeln till marken (N). Om man tar en annan xc-gaffel och flackar gaffelvinkeln kommer cykeln bli stabil – men trög och svår i låg hastighet vid ex. klättringar. Genom att flacka gaffelvinkeln men flytta fram framhjulet får vi en stabil gaffel men utan trögstyrdheten som annars kommer med på köpet. Detta gör all skillnad i världen och Scalpel-Si blir superstabil och samtidigt smidig. Problem solved!

Skärmavbild 2016-05-05 kl. 09.18.50

Jag kan väl gå på och ösa beröm över alla andra innovationer också men Cannondale själva beskriver det bra i bilder och lite text. Så till det där subjektiva: Jag körde cykeln upplåst ungefär hela tiden. Undantaget några släta grusbackar. Att tramprörelsen skulle skapa gung gavs inte en tanke när jag satt på cykeln. Den bara greppar fint i underlaget och känns harmonisk. Cykeln är också extremt stabil och förtroendeingivande utför. Hallbystugans stocktrappor är det bara att ladda med fart utför där jag får smyga ner med hardtailen och in i rotiga kurvor med uppbromsade tvättbrädeingångar håller cykeln linje och bara greppar där hardtailen studsar och tappar grepp. Den är bara så bra.

Idag är testcyklarna fria för allmänheten vid Hallbystugan. Kolla in: https://www.facebook.com/events/511394962388203/

Inför Lidingöloppet

Nu har det gått några dagar sedan jag skrev senast. Jag har så klart cyklat under den tiden – men lite sparsamt. Fokus efter att jag kom hem från semester i Nice var att vila knät. Jag körde direkt Kolmårdsbiken som jag rullade hem utan några problem egentligen. Knät kändes av men det var ingen fara på taket direkt. Det var kul att sitta på MTB’n  och starta säsongen med en vinst. Därifrån blev det bara cykelpendling mån-fre med blandad känsla. Allt ifrån smärtfri till att det inte var roligt att sitta på cykeln. Nu under helgen har jag matat på med två kortare hårda pass och det känns ingenting i knät. Det är dock inte överblåst än för när jag böjer knät fullt så klämmer det under knäskålen. Jag får bara inte reta upp det i onödan.

Fokus har klart legat på trädgårdsarbete senaste tiden och det tar ut sin rätt. Jag kommer få några pass med lite kvalitet till i kroppen inför Lidingö MTB tänker jag mig och sedan göra bra ifrån mig på tävlingen. Idag blev det en VAB-dag hemma med Sophie vilket innebär en ofrivillig vilodag. Men hux flux dök Louise upp hemma tidigare än sagt och jag kom ut på en kvällsrunda. Tyvärr var anledningen att hon kom hem tidigare en förkylningskänsla i kroppen… Så en sjuk dotter och en sjuk fru. Jag kan inte säga att det inger förhoppningar för egen god hälsa inför helgen men så är det att vara flera under samma tak. Då jag inte ska vinna VM-guld kan jag inte gärna isolera mig i en fjällstuga utan får gilla läget.

 

”Lägret” i Nice

Egentligen har jag inte varit i Nice mer än på flygplatsen. Och nåt form av läger har det inte heller varit – mer av ett utsvävat cykel och matleverne. Tyvärr fick jag ont i ett knä redan första dagen som förstörde lite. Vi får se vad det landar i men jag tror det är slemsäcken under vänstra knäskålen som är lite öm. Med voltaren i kroppen fick jag ändå till lite rundor men det var aldrig med nån go känsla i kroppen. Inte den där cykelglädjen utan mer ett oroande för hur det hela skulle fortlöpa. Vid ett pass – det med hänglåset – vände jag redan efter en halvtimme och åkte hem för att det gjorde för ont. Skittrist.

Skärmavbild 2016-04-22 kl. 15.25.13

Annars roligt under veckan var att jag och vi fick besöka lite nya platser. Isola 2000 har jag spanat på i många år nu till exempel. Jag klockade också personbästa upp för Col de Vence – vilket verkade bli årsbästatid än så länge. Så det är väl kul med lite formbesked åt rätt riktning också. Över lag verkar watten sitta där de ska trots så knackig träning under vinter och vår.

Tack alla inblandade för en grym vecka!

Martin och jag efter Isola 2000. 1600 höjdmeter högre än där vi startade klättringen.
Hur mycket mat som egentligen går åt tvistar de lärda fortfarande om.

Turini-korset. Ingen trängsel i trafiken här men däremot två hästar och en åsna som betade fritt i vägrenen.

Madone d’Utelle. Paris-Nice hade målgång här för några veckor sedan.

Huset

Och så cykeln som tog mig runt. Jag är grymt nöjd med den. Pr’s i varenda utförskörning. Här vid Col St Martin – också en skidstation.

Keps och distans

12963665_942652295852582_7423486473350476099_n12993518_942656155852196_5047255978610543751_n

Foto: Kristoffer Ingemansson

Igår var det Tullinge SK som hanterade en keps cup – storstilat som alltid. För min del slutade det med en vinst men det var lite på ett bananskal då Calle och Schweizaren Patrick båda räknade fel på varven och trodde det var ett till kvar. Min lilla attack under sista halvan av sista varvet var därmed inte så svår att göra. Men så är det ju ibland. Annars kändes tävlingen lätt. Calle gick lite på halvfart och för min del var detta tredje gången att ta i i skogen för i år – så jag höll mig lugn och var glad för att hänga med bara. Efter hempendling lassade jag in två korv med bröd och ägnade mig sedan åt den tyngre versionen av trädgårdsarbete. Det blev mera mat senare men inte nära för att ersätta dagens utgifter – vilket var lite tanken för idag vankades det distans.

Dagen till ära med Paris – Roubaix så skickade min garmin mig in på en del grusvägar. Det blev en tung runda med tunga ben från start. Energin fanns inte riktigt där helt enkelt. Det började med massiv dimma och nollgradigt ner till Slagstafärjan. Det var till och med ny is på vattnet som färjan fick bryta. Sen blev det bättre om än lite bistert runt Bornsjön. Efter hand värmdes det upp och allt var fint. Och så den där milslånga grusvägen… kuperad som bara den (inget mot utmaningen att cykla genom S-tälje C). Jag är väldigt imponerad av min SuperSix evo måste jag säga. Det här med vibrationsdämpning i ram och stolpe gör en märkbar skillnad. Samma med mtb’n. Det blir en mjuk och bra gång på cyklarna utan att alls tappa i rapphet och responsivitet. Mkt nöjd! Vägval och hög luftdensitet till trots så segade jag mig i varje fall runt rundan och höll rullsnittet på rätt sida gränsen. 30,3 km/h, 204 W, 1648 hm, 160,4 km. Strava.

Nu blir det TV-cykel och sedan mer trädgårdsarbete. Tung säsong för det nu!

Skärmavbild 2016-04-10 kl. 15.19.40

Så Micke, hur är det med formen?

Well… den där knäskadan gjorde ju ett lite avbrott i träningen som inte ens hade börjat för året. Jag började alltså vinterträningen i mars och kunde cykla normalt i slutet av den månaden. Lite sent för att få till träning som passar in i nån fin mall för periodisering och utveckling kan tyckas. Så jag matar bara på med huvudet under armen och trycker dit kroppen under några veckor nu.

Skärmavbild 2016-04-07 kl. 12.13.12

Jag kör ju mest på hög grundform nu för tiden även om det fanns en ambition för den här våren att faktiskt lyfta mig. De där utvecklingsbitarna ligger kvar för mig att klara av och jag skulle behöva få bort några gram kroppsfett och komma in i en högre och stabilare form för att kunna vila mig till än ännu bättre form för att allt ska vara på topp. Men det är ju några veckor kvar för att klara av det.

Skärmavbild 2016-04-07 kl. 16.54.45

Idag fick jag till ett bra pass i varje fall. 8×4’2 på 5,5 W/kg på låg kadens. Det var tredje gången gillt den här veckan för det här passet. Benen har varit omedgörliga och inte riktigt ställt upp på träningstillfällena men skam den som ger sig.

Att riva av korta eller få intervaller är en rätt dålig formcheck faktiskt. Som kroppen fungerar kan vi få ut energi i form av arbete med processer som kräver syre, eller inte syre. För uthållighet behövs syret och prestationsförmåga är i det fallet lite speglande av fitness/fatigue-kurvan. Med det sagt så går det ofta utvilad att göra bra resultat på korta eller få intervaller genom att vara utvilad och orka maxa den anaeroba kapaciteten. Som uthållighetsidrottare vill man kanske träna för att maxa den aeroba och då blir det möjlig intensitet över tid eller upprepningar som gäller. Enl. ovan nämnda synsätt är man oftast trött av träning samtidigt som den aeroba kapaciteten är riktigt god och god form gör då att man inte orkar den där riktigt höga intensiteten på korta eller få intervaller. Ett bra test är då att lägga sig på kritisk effekt och titta på hur kroppen fungerar över ett längre pass.

Träning blir utvärdering och en morot att under nästa pass pressa en ytterligare intervall eller några W mer här och där. Många av mina utvärderingspass bygger förresten på den här modellen med feedbackorienterad prestation. Jag skrev om detta på några rader i den här happyartikeln och det det går ut på är egentligen ett utnyttjande av att beslutet och strategin för att orka träna hårdare sker under mitten av passet. Början är hård (positiv split-agerande) ett mellanparti följer där överlevnad och komfort är prioriterat och när slutet är bestämt och närmar sig tas de sista krafterna ut. Helt i enlighet med ”skippa alltid sista åket”-citatet. Ska man köra längre pass lägger man till intervaller i mitten när man har flyt och inte i slutet när man är slut. Ungefär som att skarva när man är som längst hemifrån på distanspasset 🙂