Långa Lugnet

Skärmavbild 2017-05-30 kl. 08.50.10

Foto: Eva Önnemar

Det blev ingen succé för mig på Lugnet i år. Jag försökte vara med i början men tappade helt gnistan och sjönk i fältet och var väl nere kring 40e plats totalt. Jag körde upp mig på slutet och blev 17e i min klass. Förmodligen handlar detta bara om årstiden och pollensäsongen. Jag tror att många med mig har problem med pollen och för min egen del har det kommit mer och mer under de senaste åren. För fem år sedan kände jag mig allergifri men nu är det en annan femma. Nedan är ett utdrag inför LL och senaste dagarna. Så här har jag haft det i en månad nu även om det kanske varit extra mycket just den här veckan. Tidigare år har jag känt mig klenare under perioden men inte haft lika tydliga symptom.

Ryggmärgsinstinkten är kanske att försöka få träning gjord trots att den är kompromissad. Jag är ju inte sjuk, bara allergisk! Vissa pass fungerar bra. jag orkar ta i och mår bra under träningen men allmänhälsan är sämre. Men även om träningen går att utföra så behöver kroppen nog mer vila, vilket är svårt att få till då det svänger så med tröttheten. Fredagen var veckans bästa dag för att prestera för mig. Berodde det på två dagars vila eller var det bara beroende av pollenhalter? Kan det gå att tajma in de pigga dagarna till tävlingsdags? Vi får se hur jag lyckas inför Lida Loop, eller om det har släppt då. Jag tar det här med lugn ändå för jag vet att när det väl släpper så är jag snabbare på cykeln igen.

träning kommentar
2017-05-22 måndag 1:57 pend med 1xFRA väldigt trött
2017-05-23 tisdag 5xEkebyhov. 2:26 tot lite halsont, kör ändå, trött under dagen
2017-05-24 onsdag 1:30 lugn pendling halsont, nässvaljet, mer än pollen?
2017-05-25 torsdag bättre i halsen men lite snorig
2017-05-26 fredag 3:03 med 31 min backTT pigga ben efter vila, ej förkyld. motiverad!
2017-05-27 lördag 2:23 skogsdist lite segare idag.
2017-05-28 söndag Långa lugnet trött och med lite ryggproblem. Pollenpåverkad helt klart.
2017-05-29 måndag 1:53 med 4×7 min hårt lvg väldigt trött, hostar, bihålorna
2017-05-30 tisdag och sliten i halsen…
Annonser

Lida CX och pollen

18623257_1197739853668737_7187784945723613230_o.jpgFoto: Åsa Larsson

I helgen körde jag ett Gran Fondo i Lida. Detta var första gången och vitsen med de här tävlingarna är väl att köra fort – om jag inte helt missat upplägget. Anders  tog en monsterförning under första varvet av fyra men sedan jämnade det ut sig med dragjobbet på den rätt knixiga och i kurvorna hala banan runt Lidas svart/vita spår på 17,9 km. På sista varvet sprack det av och jag kom in cirka minuten före Anders i mål och det blev tydligen banrekord av det hela. Utan resultatlista är det kanske viktigt 🙂

Tävlingsarrangemanget var fint och tävlingsformen kul. Med ett rätt begränsat startfält var Lida loop-trängseln som bortblåst och det blev ett riktigt trivsamt race av det hela.

Annars har det varit en bergochdalbana med pollen och hälsan senaste veckorna. När jag kom hem från NY var det med en förkylning och efter att jag blivit frisk från den har vissa dagar inte gått att träna och vissa har gått hyfsat bra att ta i på. Nu senaste dagarna trodde jag att förkylningen slagit till igen men efter tre dagar med halsont verkar det kanske ändå bara vara pollenallergin. Vi får se. Jag hoppas på start på Långa Lugnet på söndag i varje fall. Jag är anmäld och vill köra fort!

Jag har inte sluta blogga

… men det var väl som så att jag skrev ett inlägg i vintras om allt nytt kul som skulle hända. Men så slogs pausknappen på för delar av livet och över tid blev inlägget inaktuellt. Och där låg det och väntade på att bli publicerat som nästa inlägg…

cropped-orbeaoiz1.jpg

Jag ska ändå dra några ord om materialbiten i mitt cykelliv. Som många redan sett så är det Orbea som jag kör på numera. Planen var egentligen en helt annan och detta blev ett sent beslut, men det känns helt rätt faktiskt. Martin Grosen på Bikesports är det som sydde ihop så jag fick cyklar att cykla på och genom honom kommer senare hjul från spanska Progress och lite skor från Vittoria. Prylarna är jättefina och allt flyter på. Kvar från ifjol är också ett fint samarbete med Micke Hanell och Train Eat Live (alla länkar i högerkolumnen) som låter mig prova ett väldigt brett sortiment av allt som behövs i energiväg. GripGrab är med mig sedan jag fick ett par handskar år 2009 och har skyddat och värmt mina händer sedan dess. Pedalogerna är med som vanligt och i år gör jag ett hopp tillbaka till Maxxis när det gäller däck.

Det var materialet det. Och för alla som undrar så stortrivs jag med att köra heldämpat på en Orbea Oiz i år. Det kommer vara min primära cykel på tävlingarna.

På arbetsfronten knegar jag på på Pedalogerna men försöker också hinna med så många arbetstimmar som möjligt med mitt eget företag (mer info i huvudmenyn) som jag startade i vintras. Nu tar jag alla utbildningsuppdrag, skribentjobb, föreläsningar, PT-jobb och coachningsverksamhet m.m. genom eget företag istället för att frilansa. Bland annat har jag jobbat en del med en fin, för att inte säga den finaste, PT-utbildningen för konditionsidrottare. Huvudtanken när det gäller arbete är annars att så snart som möjligt få komma igång med en forskartjänst vid GIH. Bidrag, projektplan m.m. är klart och vi väntar på klartecken för att få dra igång. När beslut väl är taget och startdatum satt väntar fyra roliga år. Jag har inte skrivit nåt om det här tidigare då jag vet bättre än att ta ut saker i förskott och förhoppningsvis får jag anledning att återkomma i ämnet inom inte allt för avlägsen framtid.

När det kommer till cyklingen har jag varit utomlands mycket i år och tränat. Över lag har det varit mycket träning och det har varit fint fram till att pollensäsongen kom igång. Jag körde ett kortare marathon i Spanien och följde upp med att vinna Kolmårdsbiken på hemmaplan. Det är en av mina absoluta favorittävlingar och min fjärde vinst i tävlingen. Den första kom år 2002. Veckan efter det åkte jag upp till Säter för XCO-loppet som inledde SWE-cup. Jag tänkte att det var bra med UCI-poäng inför SM så jag slipper starta sist i år igen, men det gick rätt dåligt med det då jag i ordning hade pollenproblem, startade sist och punkterade. Veckan efter och Lidingöloppet MTB blev lite av ett fjasko för min del då jag kom för långt bak i mastern och sedan inte fixade att ansluta till täten. Det blev ett bra träningspass i varje fall och effektsiffrorna var inte allt för nedslående. Tävlingen i sig gillar jag annars trots att den egentligen inte passar mig som lätt klättrare som föredrar stigåkning istället för motvind och spurt. Dagen efter LL-MTB åkte jag och Louise till New York och turistade och jag drog på mig en förkylning. Så inget tävlande för mig den här helgen men jag hinner ju blogga i stället!

Skärmavbild 2017-05-13 kl. 18.33.32

Lidingöloppet MTB i blått.

En vecka på Mallorca

ska%cc%88rmavbild-2016-10-15-kl-19-38-38

Semester… och inte träningsläger men ändå ha cykeln med. Det är upplagt för tidsfördelningskonflikt men det blev rätt bra ändå. Förutom att jag; 1, blev matförgiftad, 2 skarvade på med förkylning efter att försökt cykla mig frisk. Egentligen var första dagen värst med cykeltur hem från flygplatsen. Väckning 04:00 och sedan flygning med barn som är som nyfångade sprattlande fiskar i stolen bredvid. Huvudvärk av tryckskillnad mm växte till sig i en fantastisk kö i övervarm väntsal på flygplatsen och väl ute ur det hela tre timmar senare var det 32 grader ute på garminen. Jag rullade iväg och hoppades att det skulle bli bättre men efter öns kanske värsta backe där kadensen kröp nedåt 50 på 15-20% partierna och liknande utförskörning på mossig fuktig asfalt var det inte kul. Jag var spyfärdig och hade 70 km kvar… Jag messade till och med Louise för att förvarna om hämtning och så blev det också till slut – dock bara med 18 km kvar.

Dagen efter körde jag med piggare ben sa Calobra. Tyvärr i motvind. Men passet kändes bra och normalt. Dagen efter öste jag på med en kortare sträcka men klappade så smått igenom. Matförgiftningen slog till därefter. Två dygn senare tränade jag igen och laddade på lite i några backar. Samma sak dagen efter men sen tog förkylningen mig, och övriga familjen med för den delen.

Jag summerar fem pass i varje fall. Och för mig ligger värdet i att få se ön och prova på vägarna. Träningsmässigt spelar det mindre roll även om det är kul att få ordentlig träning som omväxling till cykelpendling. Som helhet var väl resan lyckad ändå. Vi bodde på hotellkomplex med rätt utpräglad barnaktivitetsprofil med tillhörande buffémat nästan varje dag. Det var äckligt och ovärt på alla vis att äta så. Helt utan njutning men nu är det upplägget prövat i varje fall, och det blir aldrig igen. Det är också rätt klart att det är på västra kusten bland bergen eller byarna längs vattnet man ska bo. Vi ratade lunchbuffén en dag och käkade i Orient. En fantastisk kontrast till Alcudia. Vingården Castell Miguell var också en höjdare. Åk dit och ät och drick!

Högst upp och längst in i ett parkeringsgarage (av alla ställen) i Port de Soller träffade jag denne starke man (+ familj och Hjärtström). Under min sjukdag fick jag fota honom istället för att cykla med. Här klämmer han höjdmeter upp till Puig Major som vore det platt mark.

Cyklingen så här års var helt okej. Det var 15 grader som kallast i bergen, 20-25 grader om dagarna på platten. Det kom regnskurar nästan varje dag och blåste en del (inga KOM sker i motvind). Det var väldigt fuktigt, speciellt i bergen vilket gjorde att asfalten var fläckvis eller helt blöt. Det var sällan riktigt halt men en serpentinkurva kunde gå från torr till fuktig till torr bara under en enda sväng. Svårt att ladda på utför då.


Nu blir det nya tag med CX-tävlingar till helgen. Sthlm och Uppsala står på schemat. först ska jag väl bli frisk men det finns det dagar nog för.

160925-707-andreasnystrom

Foto: Andreas Nyström från Göteborgscrossen

Bockstensturen och SM

ska%cc%88rmavbild-2016-09-12-kl-22-03-35

XCM SM. Foto: Jonas Fintling

Slutet på säsongen är här och det är med blandade känslor jag kör de sista tävlingarna. Efter vurpan på Finnmarksturen 7/8 har jag cyklat i skogen en gång – på riktigt. Det var på Bockstensturen och känslan var så där. Jag blev sjuk veckan innan och var krasslig dagarna efter, det kan ha spelat in för prestationen. Men känslan på cykeln är inte på topp just nu. Förutom lite instabilitet och dålig styrka som en revbensfraktur för med sig så känner jag mig rakt av inte så där oförskämt stark på cykeln som jag skulle vilja känna mig. Träningen har varit lidande så klart men ibland mår jag bara bra av lite extra vila så det har jag inte varit orolig för. Däremot är det nog för många mindre bra omständigheter som summeras. Revbensbrott, förkylning och obefintlig träning i skogen.

Men hur som helst… Bockstensturen slutade med en fjärdeplacering för mig. Inte jättedåligt men heller ingen succé. Jag borde kört bättre för att vara nöjd bara. Tävlingsdjävulen visade sig aldrig och det var mest en trevlig helg i Varberg med familjen som jag bröt av med att cykla lite. Det var för mycket fokus på att cykla kravlöst för att jag skulle kunna mana fram känslan av att faktiskt tävla. Jag gjorde dock vad jag kunde och benen var det som sa ifrån när jag väl tappade täten efter Michael Olssons vinnarryck.

Next up var XCM SM i Ånnaboda – Bergslagsloppet. Med ett (1) hårt träningspass i bagaget sedan Bockstensturen och mest en känsla av en pendlingstrött kropp var jag kanske inte så pepp på att göra resultat i det starka startfältet. Jag räknade väl bort mig själv på förhand men tog ju ett brons så sent som året innan på samma mark – synd att inte ens försöka förbättra det. Allt kändes lätt fram till där det skulle avgöras för mig på det första stigpartiet – där det gäller att vara med i toppen för att vara med i leken. Tyvärr var jag instängd för långt bak i klungan för att kunna komma upp i position. Ork hade jag gott om men inte plats. Självklart får jag skylla mig själv men jag hade inte räknat med att rotationen framför i gruppen skulle vara obefintlig sista 2 km innan det smalnade av.

14292373_1178735358865390_530014728176035185_n

Målgång på SM. Foto: Anders Almhed

Så där satt jag, och ut från första stigpartiet var täten utom synhåll. Tankarna i det läget fladdrade mellan ”är det redan över nu?” till ”jag kan ju i varje fall försöka för att få träning”. Jag försökte så att täta luckan upp och var så när in på rygg efter nästa stigparti. Men jag var stum och inte riktigt ifatt. Jag fick tuffa på i mitt eget tempo och i nedförskörningarna innan Ånnaboda blev vi tre. Det slog mig hur långsam jag var utför, hur försiktig jag var och hur osäker jag kände mig. Höll jag hårt nog i styret? Var jag avslappnad nog i armarna? Det var svårt att känna. Bröstkorgen känns bra för det mesta men de snabba pareringarna och styrningen känns inte helt självklar och i samspel mellan huvud och kropp än. Jag tänkte också på hur alla andra medaljkandidater varit och tränat på banan och hur viktigt det är för att köra snabbt utför. Mina förberedelser är väl inte värdiga en medalj… Det var lätt att tala ner mig själv och sänka ribban.

Med tre i gruppen tuffade vi på i lite blandat tempo till Klockhammar. Där splittrades vi, Sparr körde in i mitt bakhjul när vi skulle av en grusväg och jag väntade in honom. Varför stressa liksom, bättre att fokusera på att hålla allt så trevligt och sportsligt som möjligt. Vid andra passagen av Klockhammar släppte Sparr en minutlucka till mig i banans långa backe. Jag åkte därifrån sista 28 km ensam till mål. Direkt efteråt var jag igång och analyserade prestationen. Minst 30 s förlorade på att vänta in efter vurpan, säkert det dubbla pga dålig koll på utförskörningarna, frågan om jag hade varit med i täten efter första stigpartiet?…

ska%cc%88rmavbild-2016-09-12-kl-08-33-23

Strava-graf över hur jag tappade tid mot vinnande Emil Lindgren.

Lustigt är det att detta blir reaktionen efter att precis genomfört en tävling där 80 % av tävlingen genomfördes utan att jag brydde mig om resultatet. Det är väl lite av självförsvar inför mig själv. Ett SM är värt mer som insats än att bara dyka upp och köra som om det vore vilket träningspass som helst. Anledningen till inställningen är nog som vanligt att jag tränat för lite eller för fel, ägnat för mycket fokus på annat än att förbereda mig för att prestera. Det är svårt att komma runt det där med livspusslet som måste läggas. Eller cykelpusslet för den delen. Men det är ju också därför jag gillar att tävla, och att idrotta. Det går att planera, förbättra och göra resultat. Kanaliserar man all energi rätt är det väldigt tillfredställande. Men vad är väl en tävling trots allt. Det finns viktigare saker i livet!

Nu stundar cx-säsongen. Om två veckor. Jag försöker fortfarande lösa det där lilla med vilken cykel jag ska komma att köra på. Det har varit mitt huvudbry de senaste veckorna.

Lägesrapport #2

Livet rullar på. Mina revben läker sakta men säkert men just cyklingen är en av de aktiviteterna som inte riktigt fungerar. Jag sitter stadigt på racern och kan ta i även halvspurtandes, men i skogen får jag avvakta med att cykla. Dels är det stötarna som gör att det är jobbigt att hålla mot men också den breda styrfattningen. Musklerna mellan revbenen drar i frakturen vilket speciellt känns när bröstkorgen är expanderad eller utdragen. Tänk ligg på rygg i sängen eller hålla armarna brett. Därför fungerar det att sitta vikt på racern där allt blir hoptryckt och mysigt. Den här veckan har jag haft en förkylning att dras med också och det känns vältajmat.

Så det blir inget tävlande i helgen för mig i Åkersberga vilket känns synd. Efter Jennys prestation i OS känns det extra kul att vara med i XCO-sammanhang. Vilken grej förresten. Det blir så tydligt vad som skett efteråt också. Möten vid hemkomst, hyllningar osv. Visst är DT mfl. medier bra på att uppmärksamma men detta är på en helt annan nivå. Från känd inom en grupp (cyklister) till att vara ett namn även annars ointresserade känner igen. Vilken omställning och upplägg inför framtiden. Bra jobbat!

Igår var jag nära att bli påkörd förresten. På riktigt och inte bara sådär lite grand utan i en situation som kunde blivit riktigt farlig. En bilist som kör om mig på vägen (jag på cykelbana på v sida om vägen) ser en lucka i biltrafiken och dyker in på parkering genom att korsa vägen och cykelbanan när jag är där. Vi pratar alltså om en bil som är bredvid mig som helt plötsligt ändrar riktning mot mig. Men man är ju så jäkla van vid det där och blicken finns för att hela tiden förutse vad som kan hända och vilka marginaler som behövs. Det räddar mig så ofta och även nu. Men hade det varit ett barn på cykel, eller någon utan bra bromsar och uppmärksamhet? Det hade varit kört då. Tjejen som körde förekom mig i dialogen och sa förlåt och såg ut som hon menade det så jag höll inne med det mesta och förklarade bara hur nära ögat det var.

Detta är då tredje bilisten jag ”pratat” med sedan jag vurpade på Finnmarksturen 7 aug. Jag vill liksom inte vurpa med en redan trasig bröstkorg och de här situationerna där bilister tittar efter andra bilar men ser rakt igenom cyklister blir mer på allvar då. Två av dessa tre brast bara grovt i uppmärksamhet och den tredje var en stackare bortom räddning som säkert bufflar sig fram i övriga livet och folk i allmänhet rynkar på näsan åt bakom hans rygg.

Men det är ju så normaliserat med det här riskfyllda beteendet i trafiken. Går det ens några dagar då jag inte känner att jag behöver vinka till bilister som kör om nära så det känns eller tvärställer bilen över cykelbanan i väntan på den riktiga uppmärksamhetsvärda trafiken på vägen de sak svänga ut på. Tänk om cykelbanorna kunde rödmålas över alla korsningar och passager eftersom vägmärken och markeringar inte fungerar.

så… nu siktar jag på Bockstensturen härnäst!

lägesrapport

img_3999Tävlandet… Jag har verkligen blandat högt och lågt. Från vinst och andraplats på Ränneslättsturen och Mörksuggejakten till punka på SM XCO och fail på Engelbrektsturen till vinst på 1572 Motala MTB Challange. 4 bergspris har jag prickat in på ovan tävlingar också. Och så Finnmarksturen förra helgen som slutade med storvurpa redan innan benen fått anstränga sig. Jag tror jag skulle kört bra annars men det får jag aldrig veta. Tyvärr verkar den kraschen gett en revbensfraktur av förvisso lindrigt slag men det räcker för att jag inte ska cykla Vasan i helgen. Jag testade lite i skogen i förrgår men jag kan varken rycka i styret eller hålla mot med full styrka. Upp till distanspuls gick det annars att sitta och trampa men jag föreställer mig att behovet att bromsa ned inför trottoarkantsdrop inte är förenligt med tävlingscykling.

Igår torsdag blev det dock lite bättre på lvg-cykeln och jag kunde till och med blåsa på i lite högre farter men jag kan inte stå i bocken och ta i och de djupa andetagen gör ont. Cykelvasan är ju en sådan tävling där det gäller att vara med i matchen. Skulle jag köra skulle jag vara defensiv, inte ligga för nära på hjul och hela tiden få ta luckor utan att vara en kraftfull och fungerande cyklist. Det skulle bara inte gå, och skulle jag vurpa igen och ta en smäll på en redan existerande fraktur är risken att det inte blir så kul. Därför avstår jag vilket är bittert då fjolåret gav både revanschlust och mersmak. Det var också en väldigt trevlig helg med Norrtäljecyklisterna.