Tröskelutvärdering

105Dagens för en gångs skull långa intervallpass blev ett standardpass som jag kört i två års tid. 5,15 W/kg. 5 minuter aktivt, 1 minut vila. Tricket med ett sådant här pass är att det går att utläsa ganska bra från pulskurvan vad som händer i kroppen. Visst, pulsen är hög men pulsåterhämtningen var också stabil under hela passet och det är en indikator för mjölksyrabildning om något. Normalt sett kör jag aldrig träning i träningssyfte kring den så kallade laktattröskeln. Men den är viktig, och utvärdering av träning är viktigt.

Att pulsen är hög är egentligen skit samma. I ett varmt rum blir det lätt så. Intervallpulsen brukar se likadan ut på de här passen oavsett om det är 5 eller 10 mmol/L mjölksyra i blodet, så den fungerar inte riktigt att använda mig av för att se förbättring eller försämring av den fysiologiska statusen. Pulsåterhämtningen säger det mesta, och känslan i benen. Idag var det lätt. Arbetsintensiteten begränsade inte antalet intervaller.

Annonser

Hagatoppen

Skärmavbild 2014-03-15 kl. 12.23.00Jag körde lite backintervaller i veckan (och blev sen sjuk) och hade för tillfället lite effektmätning i motvinden upp. Så mycket för den lyckan. En sak jag funderat på under senare år är överförbarhet av effektsiffror från så enkelt utfört som möjligt (TC) till en komplexare verklighet utomhus. Effektdata och prestation för MTB ser inte likadant ut som för landsvägskörning och fram för allt testcykling. I fallet backintervaller så är det en självklar stark kurvlinjär beskrivning av förhållandet effekt/hastighet. Ju mer komplext det blir (cykla i skogen) ju mer ställs krav på förståelse för träningsbarhet och energiprocesser i relation till de mätmetoder som används för att systematisera träning. Publicerat finns mycket lite att gripa tag i men en sak som är säker är att Hagatoppens lösa grusunderlag tar bort några procent effektutveckling då teknik och koordination blir viktigt. Det är nog förmågan till denna okända faktor som separerar vinnare från ickevinnare så det är fritt fram för den som vill forska fram lösningen på detta.

Men åter till backintervallerna så är det här min egen tidtagning. STRAVA-segmentet är aningen kortare och är man mig så krävs det cirka 8,3 W/kg för att plocka det. Just nu är det Calle som är snabbast men jag får hitta en dag med gynnsamma vindar 🙂 8,3 W/kg i 1:27 min är ju egentligen ingen stor sak men det är en sak att fixa det på halt grus och en sak med greppande asfalt under bakdäcket.

Det finns en intressant träningsmetodologisk aspekt i det här också då högintensiv intervallträning kan ses ur allmänt perspektiv för adaptation så väl som för specifikt för idrotten. Fredrik Ericsson skrev det någonstans inte alltför länge sedan (tror jag) att testcykling inte är utomhuscykling. Och det är precis så det ser ut i verkligheten.

Lite nytt fatmaxräknande

fatmax1Det blev lite akut valideringscykling idag på förmiddagen och jag passade på att rita upp en kurva åt mig själv. Olika träningsupplägg ger ju lite olika resultat och den här vintern har det pga snöbristen blivit mycket utecyklande och distanspass. Det har varit väldigt kravlös träning generellt sett men det börjar sätta sig fint i kroppen nu. men stark på testcykeln är ju en sak – det ska ju cyklas utomhus också, i skogen.

Polariserad träning?

Ett nytt begrepp för en gammal metod har börjat leta sig in i träningsfysiologin. Jag diskuterade saken för nån vecka sedan med en kollega med anledning av en nysläppt studie och tyckte att nyhetsvärdet var begränsat. Men sen tänkte jag om, för nyhetsvärdet kanske inte är stort utifrån hur träning bedrivs och hanteras, men istället utifrån hur träning rent vetenskapligt bedöms, hanteras och betraktas. Neals mfl´s studie från 2012 verkar inte ha gjort ett allt för stort nedslag i cykelvärlden trots allt, och mycket av den debatt som sker handlar oftast om långt och länge versus hårt och kort som varandras motsatser istället för de kompisar som de kanske är 🙂

Studien signerad Stöggl & Sperlich (klicka för fulltext) som kom förra månaden testade för ovanlighetens skull olika regimer för uthållighetsträning på redan vältränade män och kvinnor. Detta är bra, för det är ovanligt att det testas på både män och kvinnor, som är vältränade, och som ägnar sig åt olika uthållighetsidrotter på hög nivå. Idrottsvetenskapen håller annars mest på med att på visa mekanismer så oberoende av biologisk- och situationell/individuell variation som det bara går. Vanliga (landslagsfolk förvisso) människor i vanliga situationer är ju ändå vad verkligheten består av. Så även om jag kan rikta kritik mot både det ena och det andra i studien så fyller det ett viktigt hål i den publicerade kunskapsbanken. Nämligen; vad blir resultatet av olika träningsregimer?

Nåväl. Det studien tittade på var effekten av olika upplägg som fokuserade strikt på distans (HVT), tröskel (THR), vo2max (HIIT) eller på polariserat vis distans OCH högintensiva blandade intervallpass (POL). Det som mättes som resultat (VO2, hjärtfrekvens och tid till utmattning vid maxtest) är kanske inte det man vill läsa om som fysiolog då det kan anses lite som förklarande faktorer som i bästa fall som skulle kunna stödja lite mer specifika tester. Men här är det rakt av resultat.

jyjhResultatet av det hela blev egentligen ingenting att höja ögonbrynen åt då den polariserade modellen gav bäst resultat utifrån testmodellen. Övriga förändringar för puls vid submaximal belastning blev ungefär som förväntat utifrån respektive modell. Så varför är detta viktigt då? Förutom att ni nog får vänja er vid begreppet polariserad träning så visar studien (äntligen(?)) att konstruerade forskningsupplägg inte nödvändigtvis är bra träningsmodeller utan att träning behöver utan risk vara bred och att ensidighet ”straffar” sig. Till det bör träning givetvis vara individualiserad och tilltvistat periodiserad och så klart grenspecifikt utvecklande. Vilket är i princip så som väl motiverad träning ser ut i dagsläget om vi ser till hur träning bedrivs på vetenskapligt och empiriskt underlag. Och så klart är det extra kul att ”tröskelträning” som jag ihärdigt ifrågasatt som fysiologiskt viktig sågas rakt av 🙂

Effektmätning – den jobbiga infallsvinkeln

Jäklar vad lite jag bloggar nu för tiden. Det beror inte på avsaknad av uppslag utan snarare på temporär överträning i kombination med mental ovilja att engagera mig i mycket. Dessutom – när saker och ting blir komplicerat jobbiga så brukar det allmänna intresset falna. Just nu för stunden kan man säga att jag i ren praktik är engagerad i sex olika effektmätningssystem, och på teoretisk nivå i några till. Men idag känner jag för att utöka internet med några fler tecken.

Hur system mäter är ju en sak men det mina tankar går till är steget innan effekten överförs till pedalerna. Den här bilden nedan tycker jag är grymt pedagogisk i sammanhanget:

regerrdw

Det den visar är olika musklers aktivering vid olika arbetsintensiteter. Förutom att det finns en hel del antaganden och omarbetning av datan som ger dessa siffror så är detta också teknikberoende (tänk effekt av trötthet på tramprörelse och/eller intensitetsvariation). Olika muskler har också olika muskelfibersammansättning, därmed olika status för energiförråd och funktion och också olika möjligheter för syreförsörjning från blodet. Olika muskler tröttnar därför olika snabbt beroende på arbetsintensitet och aktivering. Detta innebär att den effekt vi mäter med olika system är summan av en jobbigt stor mängd olika oöverblickbara faktorer – och därmed är inte en watt = en watt ur ett lite mer närstuderat perspektiv.

Pratar vi träning så pratar vi oftast också om träningseffekt och då är det enskilda faktorer som påverkar det vi ser i ovanstående bild det hela kommer ner till. Verkar det jobbigt? Well, tänk på det när det forumbattlas med sjuprocentiga omräkningsfaktorer för monark versus SRM osv. Vad är sådana jämförelser värda ur perspektivet att effektmätning är en förenklad konstruktion av den fysiologiska verkligheten?

Anledningen till det här inlägget är egentligen en fråga jag fick om Stages vänstervevmätning av effekt. Är det bra? Alltså, i relation till vridmomentsbaserade konstruktioner som är standard inom fältet så finns det begränsningar men det som få gör är att ifrågasätta om vår konstruktion av effektmätning är relevant. Frågorna jag vill ställa är: spelar det nån roll att bara mäta på ett ben? Är jämförelser mot andra system ens viktiga att göra?

Själv kommer jag inte för mig att jämföra prestation mätt med olika system mot varandra. Möjligen kan jag titta på linjäritet mellan olika system men siffrorna från min monark och SRM-ergometern kommer aldrig till jämförelse ur prestationsperspektivet.

Varför en watt inte är en watt

Inom träningsmetodiken så mäts puls för att det ger en bild av energiförbrukning. Sambandet är rätlinjärt. Energiförbrukning, eller det metabola kravet, får vi från uppfattningen om att syreförbrukning kan kvantifieras till att motsvara en arbetsinsats. Energiförbrukning kan också antas och beräknas genom att vi mäter mekaniskt arbete (effekt [W]). Effekt är stabilt och relativt enkelt att mäta med god tillförlitlighet så det blir ett utmärkt verktyg för analys av insats. Alla dessa parametrar som HF, effekt och VO2 kan beskrivas mot varandra var för sig i ett enkelt tvåaxlat diagram. Redan här tar det stopp för de flesta när det gäller tolkning av data. När fysiologiska resp. prestationsbaserade parametrar blandas ihop blir det ytterligare krångligt.
Blandar man in en tredje parameter (ex. relationen puls och effekt + påverkan från substratval)och dessutom lägger till påverkan av tid så får man en tredimensionell bild som egentligen kräver ännu fler parametrar för att kunna tolkas. Nu börjar det bli riktigt knivigt för de flesta att hänga med men vi börjar också närma oss vad som faktiskt är träning.

Om vi tänker oss en cyklist som producerar en viss effekt under en viss tid så kan tolkningen vara väldigt komplex. Systemisk påverkan kan sägas vara en funktion av effekt/tid och lokal kapacitet kan utgöras både av effekt/tid men det finns många olika ”lokala” kapaciteter att träna. Det som i en situation är tillräckligt träningsstimuli för en kapacitet kan i en annan situation för samma effekt vara otillräckligt. Avseende lite olika parametrar är det exempelvis visat att man med enkel påverkan kan upphäva betydelsen av både effekt (power) och träningstid för träningsanpassning. De vanliga frågorna; vem, när, hur och varför behöver besvaras för att en kvantifiering ska kunna göras.

Detta görs dock inte i regel. Effektdata behandlas i okritiskt och kvantifieras utifrån antaganden om rätlinjäritet vilket borde övergå i kurvlinjärt förhållande vid en viss skärningspunkt. Naturligtvis. Men för cyklisten som producerar en viss effekt så vet vi att med effekt och tid så varierar teknik, muskelaktivering, blodflöde och ”metabol belastning” i samverkan med en del andra förmågor och kapaciteter som rör hela kroppen som presterande organ. Hur kan vi med en effektmätare få indikation på serotoninsyntes i hjärnan? Hur kan vi hjälpligt ta ställning till fettmetabolism eller förstå påverkan av vad vi gör för de faktorerna som vi faktiskt designar våra träningspass för?

Svaret är att det kan vi inte utifrån hur effektmäteriet görs idag. Den datakvantifiering som görs bygger på vad vi kan mäta. Inte huruvida detta är viktigt att mäta eller vilken tolkning som är viktig. Lustigt nog är de verktyg för träningskvantifiering som är bland de mest givande de som används minst – och tvärt om. Som det sägs; kunskap väger tungt men är lätt att bära. Det är väl därför jag tycker att träning och prestation är så intressant och givande både som forskning och på praktiserande nivå. Ett ämne i ständig utveckling och som bygger på så mycket fingertoppskänsla för resultatet.

Idrott och alkohol

Skärmavbild 2014-01-29 kl. 09.50.02Idag presenterades RF’s nya kunskapsöversikt alkohol och idrott. Den finns att ladda ner här. Givetvis handlar det om effektutveckling och testcykling vilket är helt rätt för årstiden.

Skämt åsido. Eftersom det finns gott om ”anekdotisk” bevisförning i de här frågorna när det kommer på tal så är detta nog läsvärt för alla.