SM XCO

Skärmavbild 2014-07-21 kl. 11.01.26Foto från https://www.facebook.com/BicyclingSverige

Årets SM blev ungefär som fjolårets. Jag sätter mig i en bil och åker till start – helt i avsaknad av nervositet. Det är lite jobbigt att köra långt ensam och ryggen är okomfortabelt stel i veckor innan start. Benen är i bra form och banan är kanon men det är inte det som kommer avgöra. Därför tar jag det piano och investerar minimalt i förberedelserna inför loppet. Ingen langning fixad, ingen placeringsmålsättning. Det fungerar ju bäst då – att slå från underläge och göra positivt av situationen istället för att gå in med hög målsättning och inte leva upp till den. Det är då jag bryter tävlingar, åker hem sur och i värsta fall säger att jag inte ska göra om det hela.

Langningen löste sig fenomenalt med Rasmus som grejade allt precis som det ska vara. Jag kan värma upp utan att behöva leta langare eller ordna med extrahjul. Det här med att vara lugn är någonting jag arbetat fram under senare åren. Från att ha varit tvärt om i dessa situationer har det nu vänt till raka motsatsen. Ju större tävling – desto lugnare är jag. När starten går är jag ungefär lika taggad som om jag sovit och blivit väckt av startskottet, eller visselpipan?

Jag segar mig iväg med dagens kropp och kör upp mig för att vid tredje/fjärde varvet ha känning på fjärdeplatsen. Någonstans därefter kommer verkligheten ikapp och resten av tävlingen känns det som att ha en knoge hårt tryckande i ryggslutet. Axeln gör ont och varje rot gör att cykeln vill byta linje av sig själv. All mjukhet och smidighet är som bortblåst och det känns som jag har 4 Bar i däcken och konstant låst framgaffel fast det är precis tvärt om. Det där hoppet på banan som jag aldrig testade innan tävlingen körde jag på första varvet och höll på att skrota i. Så det blev b-linje där resten av tävlingen. Ett nederlag i sig men vad sjutton – jag blev ju sexa, det var ju ingen medaljstrid jag var med om direkt.

20140721-112342.jpgPå vägen hem blev det spännande hard core-mek på essingeleden. Vid elvatiden anländer jag Rådmansö och smörjer kråset med ost, kex och whisky. Väl förunnat efter typ åtta timmar på vägen och två i skogen.

Så… det här med att tävla. Det är ju roligt att bara vara med och deltaga. Inte för att vinna eller för att placera sig utan bara för att deltaga och ha chansen att göra mig själv rättvisa. När det fungerar är det ännu roligare och tävlingshornen kommer fram. Det är då det är som roligast. Igår var min tävlingsprestation ungefär som en dag på jobbet i semestertider då inte mycket händer. Men årets SM verkar ha varit uppskattat och från det lilla jag såg under mina timmar på plats var det toppen. Bra bana och härlig publikstämning! Det är bra för idrotten.

 

Annonser

Ränneslättsturen

Skärmavbild 2014-06-30 kl. 09.33.10Ordningen in till och i mål: Foto från Jakob Björklunds blogg

Den där känslan av att inte vara med i matchen men ändå vara på planen var igår påtaglig. Förutom en allmän ur-träningsperiod-in-i-tävlingsperiod-formsvacka som alltid sker när jag tävlar mycket så blev det extra krokben för träning iomed Lida-vurpan och att jag vaknade i fredags med ont i svalget och var allmänt under isen. Förkylningen blommade aldrig ut ordentligt trots ambitiösa och självklart otaktiska 57 km pendlingscykling på fredagen och jag åkte ner till Eksjö med familjen under lördagen på vinst eller förlust för om jag över huvud taget skulle stå på startlinjen eller inte.

Klenheten men inte det onda försvann ur kroppen och med ett sparsamt startfält gick det att klamra mig fast i täten om även om jag på klassiskt inspirationslöst vis inte bevakade position i gruppen så bra. Därifrån tyckte jag det gick långsamt men vad hjälper det när trycket inte finns i benen för att göra skillnaden som behövs? På nåt vis känns det bättre att tävla och ha känslan av att ta i istället för att ha känslan att trampa i sirap med trötta ben. Det ska vara på riktigt liksom! Jag försökte köra på lite på sista loopen men jag vet inte om de andra blev tröttare för det, men jag fick spurta om segern och förlorade den mot Bleckur som spelade sina kort bättre än mig. Jag vet inte hur många gånger jag sa det innan tävlingen (man måste vara först in i sista kurvan om man vill vinna) men vad hjälper det när jag inte lyder mig själv? 🙂 Resultat.

Ja ni hör, gnället tar aldrig slut… Men alla värderar vi saker och ting olika. För min del är det väl roligt att vinna men blickar jag tillbaka på 14 säsonger i elitklassen så är det de där gångerna när benen varit gjorda av guld som betyder någonting. När jag gjort mig själv rättvisa och lyft mig – oavsett vad resultatlistan säger.

När det gäller Ränneslätt så var min förhoppning att vända den lite dåliga trenden som är nu för tiden. Jag kan rabbla de senaste tävlingarna så blir sammanhanget tydligare: Vårgårda XCO – paj i ryggen; Högbobiken – punka; Långa Lugnet – punka; Lida Loop – klantvurpa och paj kropp; EM Marathon irland – Lida-justerad form; Ränneslätt – kass, småförkyld eller bara dålig?

Men det här är ju resultatlistorna. Mellan dessa tävlingar tycker jag inte att jag gjort bort mig på träningspassen även om det där superflytet kanske inte infunnit sig. Det är så små marginaler det handlar om mellan medioker form och personbästa och det kan svänga fort. Det gäller bara att ha lite känsla och tur för att guldbenen ska komma på tävlingsdagarna – och det sitter också mycket i huvudet. Medvind ger uppmuntran. Och det kan ju inte vara motvind hur länge som helst? Lite bättre prestationer ligger bara och lurar inom mig – det vet jag.

Upplandscup Kvisthamra

Skärmavbild 2014-06-20 kl. 10.12.56Jag slängde upp ett Strava-segment för ett 6 varv XCO-lopp.

Igår var det träningstävling (bilder på fejan) och även om jag återhämtningsklokt borde kanske lite legat och tagit det lugnt så är det ju så roligt att ta i lite. Jag testade stocktrappan på uppvärmningen men det kändes som att jag skulle slita axeln från kroppen så under tävlingen körde jag alla B-linjer som behövdes för att undvika extra skak och ryck i styret. Det gick ändå och jag var snabbast runt då benen fungerade bra. Ryggen var väl sisådär men nu dagen efter är det faktiskt inte helt tokigt. Jag var beredd på bakslag deluxe…

Om jag ska beskriva lite hur det känns i axel och rygg nu så är det lite samma känsla som när man ställer sig och tar i på asfalten med mtb’n och har glömt att låsa gaffeln. Så känns det i min axel och rygg hela tiden. Kroppen är sladdrig och håller inte i styret hårt och stadigt. I fallet att köra nån stökig utförskörning så fladdrar jag helt enkelt iväg och får inte kraft och koordination att bromsa och styra samtidigt. Lite risky med tanke på att jag ogärna ramlar igen 🙂 Men det blir väl sakta bättre.

EM Marathon

2014-06-13 16.49.13Det här med att idrotta skadad… Kanske borde jag stannat hemma men det hade jag ångrat, garanterat. Om vi börjar hälsomässigt, vilket betyder mest för mig, så blev axeln bättre men revbenen och allt runt dessa blev stramare fram mot tävlingsdagen. Det gick ju att cykla men när det gör ont att ta på strumpor, ta av tröja, andas djupa andetag osv så kanske prestationsförmågan inte är på topp. Tävlingen gjorde ju inte underverk för kroppen direkt och jag var rejält ledbruten när jag kom i mål och efteråt. Så därav är själva tävlandet ointressant då det mest var en kamp med mig själv för att komma runt.

Med det sagt så gick det ändå rätt bra att cykla – så tillvida att jag faktiskt kunde cykla. Jag tog det försiktigt vid starten och körde sedan upp mig i fältet i den långa klättringen (ca 280 hm) efter en kvarts tävlande. Jag kunde ansluta till den Irländske mästaren Ryan Sherlock men han tappade mitt hjul i en uppförsbacke och resten av tävlingen körde jag ensam. Banan var verkligen grym. En upplevelse i byggda svepande stigar i svagt utförslöp. Med lite mer tävlingspepp hade det varit ännu roligare. Totalt blev det en trevlig resa och det var roligt att få se Irland.

Sauser som vann har ju också strava och det är kul att se hur piskad jag blev, både uppför och nedförs. Totalt var jag 32 minuter efter Sauser – en evighet.  Strava, Resultat,

Off to Irland – EM väntar

20090810182049_landscapeImorgon åker jag till Irland för att tävla lite och uppleva den gröna ön. Jag har hört att det ska vara fint där. För att göra det enklare för er som undrar när, var, hur men inte varför så tänkte jag lägga in lite länkar att trycka på.

Här är karta över tävlingen/banan

Här är info om banan, vilket finns på den officiella sajten.

Resultat förmedlas nog fortast på Cyclingnews, tillsammans med bilder och lite referat

Här bor vi under vistelsen

Formmässigt så fick jag ju mig en törn på Lida Loop med en stukad axel främst. Men det har gått fort att bli bättre. Björn och Sara på Access Rehab rätade ut och knådade upp mig i tisdags så jag är nu rak och axeln har nästan märkbart blivit bättre timme för timme. Från att inte kunna sätta på mig strumpor till att lyfta dottern har gått på tre dagar. Så jag hoppas det ska bli en bra tävling.

Lida Loop – blandade känslor

Årets tävling blev inte riktigt som jag tänkt mig. Nu sitter jag med nystukad axel och om fyra dagar åker jag till Marathon EM på Irland. Facit för senaste fyra tävlingarna är ryggtrötthet, punka, punka och vurpa. Det tar lite på motivationen då jag efter Billingen började nära en förhoppning att kanske köra bra i årets LL-cup. Medvind ger som bekant bättre flyt än motvind. Positiv förstärkning och allt det där…

Nåja. Årets tävling, så länge den varade för mig, gick hyfsat. Jag tyckte det gick fort på platten men uppför och i skogen kände jag att jag kunde återhämta mig lite. Om jag faktiskt är kass och inte bara känner mig kass så brukar det märkas där, men nu hängde jag med även om det var slitigt. In till första varvning var vi 3-4 i tätgruppen och vi höll ihop tills jag tabbade mig med kanske 7-8 km kört på andra loopen. Det som hände var att jag (förmodligen) fipplade med lockouten och tänkte på annat på en slät del av stigen vi körde på. Jag kör då på någonting jag inte ser och med tummen uppe på styret och vikt på handen så vrids styret snabbt ur handen på mig och jag dyker i backen. Rätt hårt bland rötter och stenar i 30 km/h sa GPSen. Jag samlar ihop mina saker, vrider styret tre gånger innan det blir rakt och trampar sedan iväg efter bästa förmåga. Först tycker jag axeln ”glappar” lite men sen svullnar det väl på och det blir stelt istället och det gör helt enkelt jäkligt ont att cykla i skogen, att andas, att leva och det går allt långsammare. Så då bröt jag och cyklade tillbaka till Lida.

Högbobiken

Men till det roliga först då… Tävlingen var super. En jättefin bana i alldeles lagom format med ett långlopp över XCO-tid. Kort, hårt och med fin stigåkning. Inte extremt på nåt sätt utan bara väldigt roligt. Boendet på Högbo Bruk var fint det med och passade perfekt att ha med familjen på.

Och så det tråkiga i att jag dels hade så trist ryggform att både promenad och nattsömn var obekväm och en inte obetydlig tävlingsavgörande detalj i att jag punkade sönder bakdäcket på nån vass sten. Men för att söka lite tröst i siffrorna så tappade jag rätt exakt 7 minuter på min luftlöshet (tidsdiff vid första varvning som jag punkade precis innan) och körde 2/3 av tävlingen solo och tappade dryga minuten på Vinnande Fredrik under sista tävlingstimmen. Jag vet inte om det kan klassas som bra men helt åt skogen dåligt är det i varje fall inte, speciellt med dagens känsla i kroppen. Nya tag till Långa Lugnet nästa helg!

Skärmavbild 2014-05-25 kl. 22.55.29Resultat