Bockstensturen och SM

ska%cc%88rmavbild-2016-09-12-kl-22-03-35

XCM SM. Foto: Jonas Fintling

Slutet på säsongen är här och det är med blandade känslor jag kör de sista tävlingarna. Efter vurpan på Finnmarksturen 7/8 har jag cyklat i skogen en gång – på riktigt. Det var på Bockstensturen och känslan var så där. Jag blev sjuk veckan innan och var krasslig dagarna efter, det kan ha spelat in för prestationen. Men känslan på cykeln är inte på topp just nu. Förutom lite instabilitet och dålig styrka som en revbensfraktur för med sig så känner jag mig rakt av inte så där oförskämt stark på cykeln som jag skulle vilja känna mig. Träningen har varit lidande så klart men ibland mår jag bara bra av lite extra vila så det har jag inte varit orolig för. Däremot är det nog för många mindre bra omständigheter som summeras. Revbensbrott, förkylning och obefintlig träning i skogen.

Men hur som helst… Bockstensturen slutade med en fjärdeplacering för mig. Inte jättedåligt men heller ingen succé. Jag borde kört bättre för att vara nöjd bara. Tävlingsdjävulen visade sig aldrig och det var mest en trevlig helg i Varberg med familjen som jag bröt av med att cykla lite. Det var för mycket fokus på att cykla kravlöst för att jag skulle kunna mana fram känslan av att faktiskt tävla. Jag gjorde dock vad jag kunde och benen var det som sa ifrån när jag väl tappade täten efter Michael Olssons vinnarryck.

Next up var XCM SM i Ånnaboda – Bergslagsloppet. Med ett (1) hårt träningspass i bagaget sedan Bockstensturen och mest en känsla av en pendlingstrött kropp var jag kanske inte så pepp på att göra resultat i det starka startfältet. Jag räknade väl bort mig själv på förhand men tog ju ett brons så sent som året innan på samma mark – synd att inte ens försöka förbättra det. Allt kändes lätt fram till där det skulle avgöras för mig på det första stigpartiet – där det gäller att vara med i toppen för att vara med i leken. Tyvärr var jag instängd för långt bak i klungan för att kunna komma upp i position. Ork hade jag gott om men inte plats. Självklart får jag skylla mig själv men jag hade inte räknat med att rotationen framför i gruppen skulle vara obefintlig sista 2 km innan det smalnade av.

14292373_1178735358865390_530014728176035185_n

Målgång på SM. Foto: Anders Almhed

Så där satt jag, och ut från första stigpartiet var täten utom synhåll. Tankarna i det läget fladdrade mellan ”är det redan över nu?” till ”jag kan ju i varje fall försöka för att få träning”. Jag försökte så att täta luckan upp och var så när in på rygg efter nästa stigparti. Men jag var stum och inte riktigt ifatt. Jag fick tuffa på i mitt eget tempo och i nedförskörningarna innan Ånnaboda blev vi tre. Det slog mig hur långsam jag var utför, hur försiktig jag var och hur osäker jag kände mig. Höll jag hårt nog i styret? Var jag avslappnad nog i armarna? Det var svårt att känna. Bröstkorgen känns bra för det mesta men de snabba pareringarna och styrningen känns inte helt självklar och i samspel mellan huvud och kropp än. Jag tänkte också på hur alla andra medaljkandidater varit och tränat på banan och hur viktigt det är för att köra snabbt utför. Mina förberedelser är väl inte värdiga en medalj… Det var lätt att tala ner mig själv och sänka ribban.

Med tre i gruppen tuffade vi på i lite blandat tempo till Klockhammar. Där splittrades vi, Sparr körde in i mitt bakhjul när vi skulle av en grusväg och jag väntade in honom. Varför stressa liksom, bättre att fokusera på att hålla allt så trevligt och sportsligt som möjligt. Vid andra passagen av Klockhammar släppte Sparr en minutlucka till mig i banans långa backe. Jag åkte därifrån sista 28 km ensam till mål. Direkt efteråt var jag igång och analyserade prestationen. Minst 30 s förlorade på att vänta in efter vurpan, säkert det dubbla pga dålig koll på utförskörningarna, frågan om jag hade varit med i täten efter första stigpartiet?…

ska%cc%88rmavbild-2016-09-12-kl-08-33-23

Strava-graf över hur jag tappade tid mot vinnande Emil Lindgren.

Lustigt är det att detta blir reaktionen efter att precis genomfört en tävling där 80 % av tävlingen genomfördes utan att jag brydde mig om resultatet. Det är väl lite av självförsvar inför mig själv. Ett SM är värt mer som insats än att bara dyka upp och köra som om det vore vilket träningspass som helst. Anledningen till inställningen är nog som vanligt att jag tränat för lite eller för fel, ägnat för mycket fokus på annat än att förbereda mig för att prestera. Det är svårt att komma runt det där med livspusslet som måste läggas. Eller cykelpusslet för den delen. Men det är ju också därför jag gillar att tävla, och att idrotta. Det går att planera, förbättra och göra resultat. Kanaliserar man all energi rätt är det väldigt tillfredställande. Men vad är väl en tävling trots allt. Det finns viktigare saker i livet!

Nu stundar cx-säsongen. Om två veckor. Jag försöker fortfarande lösa det där lilla med vilken cykel jag ska komma att köra på. Det har varit mitt huvudbry de senaste veckorna.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s