Lägesrapport #2

Livet rullar på. Mina revben läker sakta men säkert men just cyklingen är en av de aktiviteterna som inte riktigt fungerar. Jag sitter stadigt på racern och kan ta i även halvspurtandes, men i skogen får jag avvakta med att cykla. Dels är det stötarna som gör att det är jobbigt att hålla mot men också den breda styrfattningen. Musklerna mellan revbenen drar i frakturen vilket speciellt känns när bröstkorgen är expanderad eller utdragen. Tänk ligg på rygg i sängen eller hålla armarna brett. Därför fungerar det att sitta vikt på racern där allt blir hoptryckt och mysigt. Den här veckan har jag haft en förkylning att dras med också och det känns vältajmat.

Så det blir inget tävlande i helgen för mig i Åkersberga vilket känns synd. Efter Jennys prestation i OS känns det extra kul att vara med i XCO-sammanhang. Vilken grej förresten. Det blir så tydligt vad som skett efteråt också. Möten vid hemkomst, hyllningar osv. Visst är DT mfl. medier bra på att uppmärksamma men detta är på en helt annan nivå. Från känd inom en grupp (cyklister) till att vara ett namn även annars ointresserade känner igen. Vilken omställning och upplägg inför framtiden. Bra jobbat!

Igår var jag nära att bli påkörd förresten. På riktigt och inte bara sådär lite grand utan i en situation som kunde blivit riktigt farlig. En bilist som kör om mig på vägen (jag på cykelbana på v sida om vägen) ser en lucka i biltrafiken och dyker in på parkering genom att korsa vägen och cykelbanan när jag är där. Vi pratar alltså om en bil som är bredvid mig som helt plötsligt ändrar riktning mot mig. Men man är ju så jäkla van vid det där och blicken finns för att hela tiden förutse vad som kan hända och vilka marginaler som behövs. Det räddar mig så ofta och även nu. Men hade det varit ett barn på cykel, eller någon utan bra bromsar och uppmärksamhet? Det hade varit kört då. Tjejen som körde förekom mig i dialogen och sa förlåt och såg ut som hon menade det så jag höll inne med det mesta och förklarade bara hur nära ögat det var.

Detta är då tredje bilisten jag ”pratat” med sedan jag vurpade på Finnmarksturen 7 aug. Jag vill liksom inte vurpa med en redan trasig bröstkorg och de här situationerna där bilister tittar efter andra bilar men ser rakt igenom cyklister blir mer på allvar då. Två av dessa tre brast bara grovt i uppmärksamhet och den tredje var en stackare bortom räddning som säkert bufflar sig fram i övriga livet och folk i allmänhet rynkar på näsan åt bakom hans rygg.

Men det är ju så normaliserat med det här riskfyllda beteendet i trafiken. Går det ens några dagar då jag inte känner att jag behöver vinka till bilister som kör om nära så det känns eller tvärställer bilen över cykelbanan i väntan på den riktiga uppmärksamhetsvärda trafiken på vägen de sak svänga ut på. Tänk om cykelbanorna kunde rödmålas över alla korsningar och passager eftersom vägmärken och markeringar inte fungerar.

så… nu siktar jag på Bockstensturen härnäst!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s